On the move / Bärmarker

 

On the Move/Bärmarker – bilder från en samtida geografi projektet och utställningen handlar om säsongvis migration och om Norrlands inland som transnationell terräng. Margareta Klingberg har följt bärplockare från arbetsplatser i norra Sveriges skogar till deras hemtrakter i Thailand, Polen, Ukraina och Litauen.

I en tid då allt fler överskrider nationella gränser för sin försörjning och överlevnad har Norrlands inland blivit en av världens gästarbetsplatser. Glesbygd har blivit transnationell terräng. Bärplockning är en inkomstmöjlighet, som vilar på allemansrättens grund. Den utesluter inte någon. De samtida bärplockarnas rörelser ingår i en slags globalisering underifrån, en migration som först organiserades genom migranters egna nätverk, ofta av kvinnor som själva invandrat till Sverige. Polska medborgare hittade denna födkrok redan under planekonomins sista år i slutet av 1980-talet. Under landets omvandling till marknadsekonomi blev bärplockning i Sverige en utväg undan arbetslöshet och stigande levnadskostnader. Sedan början av 2000-talet söker sig människor från västra Ukraina till svenska bärmarker för att söka lättnad undan krigets bördor. För landsbygdsbefolkningen i Isan i nordöstra Thailand är säsongvis migration en beprövad strategi. Den svenska bärsäsongen är tidsmässigt samstämd med den lokala odlingscykeln. Risbönder hinner plantera ris före avresan till hjortronmyrarna och skördar sitt ris efter hemkomsten. Det är möjligt att bedriva växelbruk över vitt skilda geografiska områden.

För den enskilde bärplockaren innebär resan till Sverige alltid ett risktagande. Många bidrar med mycket men får litet tillbaka. Trots regelverk och avtal uppstår konflikter kring oförutsägbara arbetsvillkor. De tillresta bärplockarna är ändå återkommande gäster i det svenska skogslandskapet. Genom dem är platser i Sverige sammanlänkade med byar och städer i Thailand, Polen, Litauen och Ukraina. I ett längre konstprojekt har min utgångspunkt varit platser och bärställen i Västerbotten och Västernorrland. Därifrån har jag följt med de gästande arbetarna till den bortre noden i ett vidsträckt system av platser i ett globalt sammanhängande landskap i en utvidgad samtida geografi.

Återträff med Lomsjö bär. Vill man ha kontakt med dagens långpendlande gästarbetare är kexdisken på ICA eller Coop ett bra ställe. Var som helst i Norrlands inland. Hit söker sig de återkommande bärplockarna strax före stängningsdags på väg hem till sina förläggningar. Ett par kexpaket och några öl tycks vara det lilla extra man unnar sig under och efter de långa arbetsdagarna i bärmarkerna. På väg ut från ICA i Junsele hade jag i slutet av september ett roligt återseende. En kvinna i thailändsk toppluva ropade mitt namn och drog med mig ut till två bilar på parkertingsplatsen. Och där stod de. Sju gamla bekanta, som jag lärde känna under den långdragna protesten mot företaget Lomsjö bär i Åsele 2010. Sju av 156 bärplockare, som inte fick ut sin lön efter säsongens slut. Och som bidrog till att försätta Lomsjö bär i konkurs. De sju ingick i den stridbara skara, som stannade kvar i Sverige tills konkursförvaltaren betalat ut den garantilön de hade rätt till. De lämnade ett snöigt Åsele och ett julpyntat Arlanda den 10 december 2010. Nu stod de här igen. I slutet av en bärsäsong som dock hör till de sämre.

Trots de dåliga erfarenheterna från jobbet i Sverige återvände fyra av dem hit både 2011 och 2012. 2011 var ett år med god bärtillgång och bra kilopriser. Med envist arbete lyckades de göra sig skuldfria efter misslyckandet året innan. När jag besökte dem i hembyarna i Thailand vintern samma år hade de åter förhoppningar om att kunna tjäna pengar i Sverige. 2012 följde jag med dem till en vidsträckt och generös hjortronmyr utanför Vindeln i Västerbotten. Därhemma hade de efter risskörden i november olika födkrokar, som gav högst fyrtio kronor i dagsförtjänst. Tre män ingick i ett byggarbetslag som byggde hus, en odlade maniok och tillverkade träkol. Hans hustru jobbade i en kooperativ livsmedelsbutik. En fjärde skar sockerrör med sin fru för vardera tjugo kronor om dagen, ett tröstlöst slit utan den sociala gemenskap, som gör skördearbetet på risfälten till en höjdpunkt under odlingsåret.

I slutet av bärsäsongen 2018 fann den tappra skaran att de nästan arbetat gratis detta år. Inkomsterna gick åt till att täcka deras omkostnader för resor, mat och logi. De gjorde inga förluster men inte heller några förtjänster att tala om. Kvinnorna, som än en gång vågat följa med sina män till Sverige tyckte att de haft otur, som gjort den långa arbetsresan ett år som visade sig bli ett av de sämsta på länge.

Margareta Klingberg, konstnär, ingår i nätverket Fiber Art Sweden http://fiberartsweden.nu/content/margareta-klingberg

Bilder: Hocksjö, genrebild från projektet / Lövsjöhöjden, genrebild från projektet / Tarå, ukrainska grannar, genrebild från projektet / Hälla 2018, de sju återvändarna / Långmyran 2012, hjortronplockare, två från bilden i Hälla / Styggåsen 2011, två från bilden i Hälla

Projektet och utställningen On the Move/Bärmarker har visats2001 och 2015, Sundsvalls museum

2010 Norrbottens museum

2008 Arbetets museum

Delar av projektets bilder har ingått i utställningarna

2014 Tidens långsamhet och livets flykt, Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Västerbottens museum, Umeå

2008 Urbans Concerns, Johannesburg Art Gallery, Sydafrika

2006 Nomads of Nowadayys, Laznia Centre for Contemporary Art, Gdansk, Polen

2006 Work, Lewis Glucksman Gallery, Cork, Irland

2005 Arbeit/Work/Labour, Galerie im Taxispalais, Innsbruck, Österrike

2004 Momentum, nordisk festival för samtidskonst, Moss, Norge

2002 Platsens politik, Bildmuseet, Umeå, Finlands fotografiska museum

 

 

 

Annonser

Arbetsvandring Kista

Etapp 16: Kista
Deltagare: Carina Bergholm
Tid: 50 min/dag (25 min tur & retur) x 4 dagar/v = 3h och 20 min/arbetsvecka
Resterande tid: 12 tim och 19 min

Kista är Europas största och världens tredje största kluster av IT-företag. Vi är många som arbetsvandrar i Kista varje dag. Här arbetar ca 70 000 personer på 8700 företag.

 

 

Längs med Strömmen från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt

Etapp 15: Norrköpings industrilandskap
Deltagare: Frida Berntsson med vandringskamrat Elis Berntsson
Tid: 10.28 - 12.15 = 1 tim 43 min
Resterande tid: 15 tim och 39 min

 

 

En söndag i oktober strövar jag och Elis genom industrilandskapet i Norrköping. Landskapet sträcker sig från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt. Området består av Strömmen och fabriksbyggnader och vi grips av de vackra  byggnaderna och den mäktiga forsen. Det är ännu inga andra här den här tiden på söndagsförmiddagen, men ändå är det inte svårt att föreställa sig hur livfullt det måste varit här var en gång i tiden.

I slutet av 1700-talet inleddes den industriella revolutionen i Storbritannien och den är en av historiens mest radikala förändringar i världen. Revolutionen innebar att samhällsekonomin förändrades i grunden genom att stater gick över från en jordbruksbaserad ekonomi till en ekonomi baserad på en storskalig industriell produktion. Det som kännetecknar den industriella produktionen är den mekaniserade fabriksproduktionen. De tekniska uppfinningarna gällde tillverkningen av järn och produktionen av kol men också till stor del av framställningen av textila varor. I samband med det industriella genombrottet i Sverige vid mitten av 1800-talet hade textilfabrikerna en radikal betydelse för svensk ekonomi och arbetsliv. 1800-talets första hälft kännetecknas av jordbruksomvandling, kommersialisering och begynnande konsumtionstillväxt. Från 1890-talet och framåt betecknas som industrisamhällets genombrottsperiod med industrialisering, urbanisering och modernisering på flera olika områden.

Under 1800-talets första hälft började bomullsspinnerierna mekaniseras och därefter vävningen. 1834 etablerades Sveriges första mekaniska väveri, Rydboholms väveri i Västra Götaland, vilket kom att bli ett genombrott för den svenska textilindustrin. I de stora spinnerierna och väverierna infördes fabrikssystemet med mekanisering och arbetsdelning efter brittiskt mönster. 1880 och 1900 skedde en stark expansion. Kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborg, Norrköping, Sjuhäradsbygden, Skåne, Halland. Även sömnaden industrialiserades under 1900-talet första hälft genom beklädnadsindustrins tillväxt. Dessa övergångar till industri var förknippade med tillgången till maskiner, men de sammanföll också med förändringar i samhället. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet.

 

Den typiska arbetaren i textilfabrikerna kring sekelskiftet i Sverige, var en ung, ogift kvinna. Många var ensamstående men även gifta kvinnor arbetade och bodde i företagens bostäder. Fabrikslokalen fungerande som en inofficiell barnstuga, där barnen snart fick göra rätt för sig. Detta stred mot tidens lagstiftning, men gav samtidigt möjlighet för mödrarna att arbeta. Runt 1920 började fabrikerna inrätta daghem och skolor som låg i anslutning till fabrikerna, vilket avlägsnade de allra minsta barnen, men barnarbetet var fortfarande utbrett i fabrikerna.

            ”Spinnerierna äro sedan gamalt kända för att vara farliga arbetsinrättningar. Även ehuru vid ifrågavarande spinneri under de senare åren högst anmärkningsvärda förbättringar blivit gjorda, är dock luften i detta slags etablissement ytterst skadlig att inandas genom de massor av allehanda stoff, som ständigt flyga omkring därinne. På väverskorna verkar dessutom en liten detalj. När de skola sätta in vävskeden och för detta ändamålet få fram tråden, sker detta genom munnen. Den sättes till en öppning i skeden och genom att draga in andedräkten, tages tråden fram. Att detta är en särdeles verksamt sätt att draga stoff direkt i lungorna, torde vara tydligt. Det oerhörda bullret av maskinerna, som gör det nästan omöjligt att tala med grannen, har även i längden en nedsättande inverkan på hela nervsystemet. Detta bör även rent ekonomiskt tagas i beaktande. Ty små löner äro ännu mera otillfredsställande, ifall deras förvärvande ofta nog i längden medför en obotlig hälsa.” (Gustaf af Geijerstam, 1894)

I denna miljö levde textilarbetarna större delen av sin vakna tid. Fabrikerna använde sig av olika ordningsreglementen för att arbetarna skulle anpassa sig till fabriksarbetets krav på regelbundenhet och kontinuitet. Om dessa inte följdes kunde konsekvenserna vara indragen dagspenning eller fysiska bestraffningar. För att ytligare effektivisera arbetet inrättades stämpelur och ackordtid. Arbetstiden var i snitt 60 timmar per vecka och arbetarna hade ingen tid för rekreation. Levnadsförhållandena för fabriksarbetarna var således mycket låga; usla arbetslokaler, dåliga bostäder, låga löner och undernäring. Att fabriksarbetarna överhuvudtaget klarade sig berodde på att bostäderna var mycket billiga eller gratis och i vissa fall fri eller billig ved samt potatisland och gris. Familjearbetet är en annan del som bidrog till överlevnaden, dock fick kvinnan betala ett högt pris, då hennes tillvaro blev fruktansvärt slitsam. Arbetarna var i stort sett rättslösa och underkuvade gentemot kapitalägarna och i samhället, de levde i fattigdom och misär. Den enda vägen för att förbättra sina villkor var att organisera sig fackligt och politiskt för att värna om sina intressen.

 

Fackföreningarna hade dock svårt att vårt att hittat engagemang hos textilarbetarna. Anledningen till det kan ha berott på den långa arbetstiden; arbetaren hade helt enkelt inte tid eller kraft att intressera sig för annat än att överleva. Samtidigt var det försämringarna av arbetssituationen som ledde till protester. Det gjordes upprepade försök att organisera arbetarna, men den fackliga aktiviteten mötte motstånd av fabrikscheferna, vilka var motvilliga att förhandla. Detta resulterade i uppsägningar och att vissa familjer tvingades att flytta. Missnöjet växer dock och trots motgångarna är förbundsstyrelsen benägna att fortsätta sin agitation. Socialdemokraternas ungdomsrörelse spelade också en viktig roll i arbetet av att samla arbetarna och att organisera motståndet. För att stärka organisationen ytterligare samarbetade olika fackförbund över förbundsgränserna, de stöttade band annat varandra ekonomiskt. Detta leder tillslut till att kommer förhandlingarna igång som resulterade i en omfattande sociallagstiftning, med socialförsäkringar, minimilön, pensionsålder och åtta timmars arbetsdag. Detta förbättrade arbetsvillkoren radikalt vilket ökade arbetarnas levnadsstandard vilket resulterade i att små välfärdssamhällen istället växte upp runt fabrikerna.

På grund av arbetarrörelsens framgångar som resulterade i höga arbetskostnader för textilindustrierna samt ökad import, minskade sysselsättningen drastiskt mellan 1950-1968. Detta resulterade i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och ökad import av varor och från mitten av 1980 talet började den svenska tekoimporten att avregleras i Sverige. Tekokvoter hade sedan 1967 använts som ett komplement till importtullar i syfte att skydda svensk textilproduktion. Dessa satte en gräns, angivet i styck eller vikt, på maximala tillåtna importen under ett år. I avregleringsoppositionen framgick att syftet med avregleringen för den ekonomiska politiken var att få ner inflationen. Tekosektorn ansågs som inflationsdrivande, vilket resulterade i att handelshindren togs bort och konkurrensen från utlandet uppmuntrades. Avsikten med avregleringen var att dämpa prisökningarna i samhället och därmed gynna konsumenterna. Dessutom antogs avregleringen leda till positiva effekter för utvecklingsländerna. 1991 avskaffade Sverige sina restriktioner men var tvungna att återinföra dem när vi gick med i EU 1995. Sverige inordnades i kvotsystemet med övriga EU-länder samtidigt som EU ökade de gemensamma kvoterna i syfte att behålla det svenska handelsmönstret.

 

På grund av ovan nämnda orsaker fick Sverige under 90-talet svårt att behålla någon av sina marknadsandelar och textilindustrin genomgick ännu en betydande omvandling. Detta resulterade i att varken textilindustrin eller konfektionsföretagen kunde behålla verksamheterna inom landet. Utlokaliseringen placerades i låglöneländer som Portugal och Finland och senare etablerades tillverkningen i Baltikum. I dag har Sverige liten hemmamarknad, vilket har gjort oss mycket beroende av de internationella marknaderna. Den svenska exporten har inriktats på förädlande av kapitalintensiva varor som vi tidigare kunde ha komparativa fördelar med att själva tillverka samt utveckling av processtekniska och teknologiska lösningar. Låglöneländernas arbetskostnader är betydligt lägre än de svenska arbetskostnaderna. I den arbetsintensiva tekoindustrin utgör produktionskostnaderna upp till 50 % och det blir avgörande för handelsströmmarna. Merparten av den svenska importen kommer från EU och Sydostasien. I och med konkursen av den 140 år gamla textilkoncernen Borås Wäfveri i november 2010 har Sverige ingen storskalig textil industri kvar i landet. Företaget har länge kämpat för att behålla sin produktion, men på grund av ökat pris på råbomull, att försäljningen har minskat och att aktierna sjönk kraftigt, var konkursen ett faktum.

 

Den globala handeln har under de senaste trettio genomgått en radikal förändring. På grund av marknadsekonomier, den elektroniska revolutionen, avregleringar och billigare transporter har företag möjlighet att flytta sin produktion. Detta innebär att multinationella företag etablerar egen produktion i nya länder, men också genom att de lägger ut produktion på underleverantörer i utvecklingsländer. När det gäller textilier och kläder sker huvuddelen av tillverkningen i Asien, framförallt i Kina. Men även Vietnam, Kambodja, Indien, Bangladesh och i Indonesien har en omfattande textilproduktion. Den internationella produktionsfördelningen har inneburit en snabb tillväxt för många utvecklingsländer, men i andra delar av världen har investeringarna uteblivit. Det gäller framförallt i vissa delar av Afrika, men också i Latinamerika och i det forna Sovjetunionen.

Den nya globala konkurrensen och den nya internationella produktionsfördelningen har inneburet en snabb tillväxt av den globala industriarbetarklassen. Under de senaste åren har miljontals kvinnor flyttat från byar till industriområden nära städerna, vilket har förändrat deras livsvillkor radikalt. Inte bara när det gäller försörjning, arbete och bostäder, utan också sociala relationer och familjemönster. Dock uppmärksammas arbetsvillkoren i de fattiga ländernas låglönefabriker.

            ”Det berättas om löner som inte når upp till minimilönenivå, anställningskontrakt som inte finns, att löner inte betalas ut i tid eller hålls inne med olika argument. Sexuella trakasserier riktade mot arbetare, både fysiska och psykiska bestraffningar, mörka, trånga, heta och bullriga arbetsplatser, användning av farliga kemikalier, stängda utrymningsvägar och dålig brandsäkerhet i övrigt, tvångsarbete, påtvingat övertidsarbete, förbud mot toalettbesök, ingen matservering eller plats att äta, dåliga bostadsförhållanden för de som bor i fabrikens bostadshus, inlåsningar på kvällarna, för hög hyra och för dyr mat samt aktivt agerande mot facklig organisering och avtalsförhandlingar.” (Lindström, Sverker, Gränslösa kläder)

De fackliga rörelserna arbetar tillsammans med konsumentorganisationer och NGO:s (icke-statliga organisationer) med frågor som rör fackliga rättigheter som löner, arbetsmiljö och miljöaspekter. Även fackliga organisationer och folkrörelser i andra delar av världen engagerar sig i de grova missförhållandena inom lågproduktionen. Det kan handla om att stödja en facklig organisation, att använda konsumentmakten, att sprida information och att driva opinionsarbeta och folkupplysning. Ett resultat av detta arbeta är att uppförandekoder och globala ramavtal har tagits fram föra att sluta avtal mellan globala fackliga organisationer och de multinationella företagen. Dock återstår det mycket arbete för att förbättra villkoren för de människor vars liv påverkas av produktion. Jag tänker att många paralleller kan dras från dagens globala produktion med den historiska produktionen av textilier. Det handlar främst om hur industrin påverkar människors sociala villkor.

2005 var jag i Indien för att undersöka vilka konsekvenser omstruktureringen av textilindustrin medförde i samband med att multifiberavtalet upphörde att gälla vid den tiden. Då fick jag möjlighet att besöka flera olika textilfabriker i Indien och få en inblick i textilarbetarnas arbetsförhållanden. Dock var det svårt att få en helhetsbild av situationen, då det var svårt att få tillträde till mindre välbärgade fabriker. Men för mig var resan viktig för att jag skulle förstå hela produktionskedjan och den globala handeln av varor.  Bilder från Arvind Mills Limited i Ahmedabad.

 

 

 

Referenser: Bedire, F. (1988) Bebyggelsehistorisk tidsskrift. Textilindustrins miljöer, 15.
Kallin, M. (1993) Tekoavregleringen. Pris och konkurrenseffekter. Stockholm: Konkurrensverket. Lindström, S. (2004) Gränslösa kläder. Stockholm: Bokförlaget Atlas.
http://www.swedwatch.org/sv/start http://www.wto.org/ Winberg, W. (1999) Fabriksfolket. Textilindustrin i Mark och arbetarrörelsens genombrott. Stockholm: Podium.

Stadsvandring i samiska kvinnors spår

Etapp 14: Mariatorget - Norra real, Roslagsgatan 1, Stockholm
Deltagare: Margareta Danhard och fyra personer till
Tid: 15.00 – 18.00 = 3 timmar
Resterande tid: 17 tim och 11 min

Vi är en liten men intresserad grupp om fem personer som samlats vid Mariatorget. Historikern Peter Ericson leder vår vandring som börjar längs Wollmar Yxkullsgatan. Vi stannar till vid Reenstiernas malmgård, ett hus byggt 1670 och som haft många olika verksamheter genom åren. Bland annat låg Maria Sjukhus här med förlossningsanstalt och barnmorskeutbildning. Peter berättar att det var här som Elsa Laula utbildade sig till barnmorska under åren 1904-1905.

På nätet läser jag att Elsa Laula genom drottning Sofias försorg fick ett studiestipendium som gjorde att hon kunde utbilda sig till barnmorska. Och att hon under Stockholmsåren umgicks med feminister och rösträttsaktivister. Hon blev känd som en stridbar förkämpe för samers rättigheter. Innan Elsa kom till Stockholm hade hennes mor Kristina Larsdotter rest till Stockholm år 1900 för att inför kungen klaga på renbeteslagen från 1898. Utfallet blev att hon fick ett kungabrev som gav henne rätten att bebo och bruka marken så länge hon levde. Bakgrunden till moderns Stockholmsresa var att Elsas far och åttaårige bror hade drunknat under oklara omständigheter i juli 1899. Familjen Laula var då inblandad i en konflikt med nybyggare som inte ville acceptera att familjen ägnade sig åt småbruk på sitt lappskatteland. Under denna tid hade samerna inte rätt att bruka jorden och de hade heller inte papper på att de ägde marken. Elsa Laula växte upp i en fattig familj i Vilhelmina. Under åren 1888–1891 gick hon i Lappmissionens skola i Bäcksele. Denna skola var ett resultat av den kamp Maria Magdalena hade fört ett par decennier tidigare, en kamp om att få skolor för samerna. https://skbl.se/sv/artikel/ElsaStinaLarsdotterLaulaRenberg

Senare under vår stadsvandring kommer vi till den plats där Henri Roerich var pastor i den Franska reformerta kyrkan i Stockholm, Stora Nygatan 5 i Gamla stan. Kyrkan byggdes 1752 och församlingen hade sin verksamhet där fram till år 1878. Övervåningen där kyrksalen låg byggdes sedan om för affärsverksamhet och idag känner vi kanske bäst till att jazzklubben Stampen huserar i en del av huset sedan år 1968.

5 a Maria Magdalena från Peter

Men år 1864 och 1866 då Maria Magdalena besökte Stockholm och pastor Roerich så fanns både församlingen och originalhuset/kyrkan kvar på Stora Nygatan 5. Här får man föreställa sig hur Maria Magdalena besöker pastorn och församlingen för att tala om sin sak, om att få hjälp med medel till att bygga en skola i Vilhelmina för samerna.

Jag läser vidare på nätet om hur pastor Roerich säger sig redan i januari 1864 ha börjat propagera för stöd åt Svenska Missionssällskapet för deras arbete bland samerna i Lappland. När han träffar Maria Magdalen för första gången 1864 i Stockholm beskriver han henne som ”en person av medelmåttlig växt, iklädd en drägt af renhud och bärande på hufudet en stor röd mössa” (s. 292). Hon har då tillrygga lagt en ca 50 mils färd ensam från den plats hennes familj då vistades med sina renar, i Härnösandstrakten. De första 30 milen till Gävle färdades hon på skidor (vilket jag även nämnt i ett tidigare blogginlägg). https://web.archive.org/web/20050514221051/http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script33d.pdf

Vid hennes resa till Stockholm två år senare, besöker hon onsdag den 31 oktober 1866 den syförenings sammankomst där kläder förfärdigades till skolbarnen. Roerich beskriver hur Maria Magdalena ”tager en sax och klipper mönster… detta är intet nytt arbete för henne. I de öde trakterna, medan renarna beta, syr lappqvinnan alla sina och sin familjs kläder, och därför bär hon alltid hängande vid sin gördel tråd, synålar och sax” (s. 296-297). Skolkläderna kommer Maria Magdalena få med sig hem till samebarnen i Vilhelmina. Roerich är så fascinerad av henne att han benämner henne som ”Nordens Apostel” (s. 297). Även jag fascineras av Maria Magdalenas viljestyrka och kraft att ta sig fram både geografiskt och socialt och att lyckas nå sina mål. Å 1865 beslutade Svenska Missionssällskapet att den nya missionsskolan i lappmarken skulle förläggas till Bäsksele utanför Vilhelmina. Första året undervisades 15 barn i åldern 13-18 år. Undervisningen skedde de två första åren på en bondgård. Två år senare stod det nya skolhuset färdigt.[1] Detta var alltså samma skola som Elsa Laula skulle gå i 20 år senare.

Vid kvarteret söder om Klarakyrka gör vi ett stopp och Peter berättar att här på Klara södra kyrkogata låg samernas allra första centralförbunds kansli, men detta kvarter är helt ombyggt nu och husen från den tiden finns inte kvar. Här skapades även Elsa Laulas bok ”Inför liv eller död” (1904). Denna plats, där Klarakyrka nu ligger, borde även ha varit en plats som samekvinnan Margareta besökte då hon bevistade Stockholm år 1413. Här låg då S:a Claras kloster. I Stockholm träffade hon då bland annat franciskanermunken Philippus Petri. Jag läser om Margareta, att hon troligtvis var från Åsele lappmark(s. 278) och att hon ”verkade för de hedniska lapparnas omvändelse till kristendomen” (s. 278). En abbot Sten från Munkalivs kloster i Norge, vilken Margareta träffat i Vadstena 1414, skriver i ett brev om henne ”att Margareta i helig nitälskan för utbredandet av den kristna tron bland lapparna natt och dag drivits till sitt verk under fromma suckar, mödor och anfäktelser och att hon i många år vallfärdat till heliga orter och med böner och tårar oupphörligt anropat både konungen och drottningen, ärkebiskopen samt förnämsta männen både i Damark och Sverige om hjälp”.(s. 283) Margareta verkar ha gjort många och långa religiösa ”arbets”- vandringar. Någon synligt omedelbart resultat av hennes arbete känns dock inte till. Men jag fascineras verkligen också av hennes vandringar och kämparanda. https://web.archive.org/web/20050514221051/http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script33d.pdf

Vår stadsvandring slutar vid Norra Real, Roslagsgatan 1. Här deltog Elsa Laula i en kurs som Centralförbundet för Nykterhetsundervisning höll i 2-8 januari 1905. På fotot ses den samiska delegationen, Elsa Laula sittandes, till vänster.

Förutom en kamp om möjlighet till utbildning för samerna så vill jag poängtera den starka politiska drivkraften dessa båda kvinnor verkar ha haft. Exempel på stora orättvisor beskriver Roerich enligt följande:

”Nybyggarna intränga i det inre af landet och taga det i besittning, för att odla det; lapparna å sin sida vilja behålla landet för sig, de behöfa det, för att underhålla sina talrika renhjordar, som äro nästan deras enda rikedom. Och om olyckligtvis några renar komma in på nybyggarnas egor, fälla dessa dem med ett bösskott, utan vidare dom och rannsakning. Man kan förstå huru oupphörliga misshälligheter derigenom skola uppkomma mellan lappar och nybyggare.” (citat se sida nr 296 på websida: https://web.archive.org/web/20050514221051/http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script33d.pdf)

B_Marakatt_Labba_juni18-789_FullRes_CJUTSI

En samisk kvinna idag som gör starkt intryck på mig med sitt arbete är konstnären Britta Marakatt-Labba som i sin bildvärld uttrycker kamp mot dagens orättvisor. Med nål och tråd formar hon scener ur såväl vardagen som politiska reaktioner i sina berättelser om samisk kultur och historia. Jag läser en intervju om henne från 2017 på webbsidan Samer. Det är som att Britta följer Margareta, Maria Magdalena och Elsa i deras fotspår. Även om Britta har sin bostad och arbetsplats i Övre Sopporo (och Nordnorge om sommaren) så reser hon till Stockholm ibland för att arbeta. Och även om hon inte bokstavligen ”går till kungs” så uppmärksammades hon 2017 med att som första same tilldelas den kungliga medaljen Illis quorum. Medaljen instiftades av kung Gustav III och delas idag ut av regeringen. Inskriften betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”.(http://www.samer.se/5535)

Men Britta rör sig över större ytor än så. Hennes arbetsresor sträcker sig över världen. 2017 deltog hon som enda svensk konstnär på den prestigefyllda Documenta 14 i Kassel. Verket ”Historia” som visades där, ett 24 meter långt broderi, väckte stor uppmärksamhet. Och i intervjun nämns att hon planerar en resa till Japan där hon bland annat skulle delta i en workshop på konferensen International Conference on Policy towards Indigenous Peoples på ainufolkets center i Sapporo på ön Hokkaido. Men annars vill hon poängtera vikten av att vistas och arbeta i sina hemtrakter. Dels för att det är här hon får sin inspiration, men också för att hon vill verka för sitt folk:

Dofterna och ljuden, de sätter fart på hennes tankar och minnen och när mörkret kommer om hösten går hon in i sin ateljé i Soppero och börjar arbeta. Arbeta med att förmedla såväl det lågmälda som dramatiska i de landskap och sammanhang hon vuxit upp och formats i. Britta berättar vidare: ”Jag vill kunna dela med mig av mina bilder där jag lever, att människorna i Soppero, Parkalompolo, Vittangi och borta i Kiruna ska kunna se min konst. Så det finns en tanke från min sida att försöka hålla mig här också, jag vill göra det jag kan för att bygga upp folks medvetenhet för konst.” Britta, en ”Konstens Apostel” tänker jag. Och denna höst 2018 finns hennes verk att se i Stockholm, på Galleri Helle Knudsen, https://www.gallerihelle.com.

För mer info om stadsvandringen, Elsa Laula och Maria Magdalena läs Peter Ericsons artiklar i tidskriften Saepmie Times nr 1, 2018 och nr 2, 2017.

 

Bilder

Bild 1. Reenstiernas malmgård på Wollmar Yxkullsgatan 23 (Foto Margareta Danhard).

Bild 2. Emaljskylt info om bild nr 1 (Foto Margareta Danhard).

Bild 3. Elsa Laula (Foto: Fotograf okänd/ Tromsø Museum – Universitetsmuseet).

Bild 4a. Reformerta kyrkan (Foto: http://www.stockholmgamlastan.se/byggnader/kyrkor/index.php?namn=franska-reformerta-kyrkan).

Bild 4b. Reformerta kyrkan idag (Foto Margareta Danhard).

Bild 5 a. Maria Magdalena Mattsdotter (Foto: okänd/Brittish Museum 1860-tal).

Bild 5 b. Vår vandringsledare historikern Peter Ericson berättar om kvarteret söder om Klarakyrka. (Foto: Margareta Danhard).

Bild 6a. Norra Real, Roslagsgatan 1 (Foto Margareta Danhard).

Bild 6 b. Norra real, fotograferat från samma plats som bild 7 (Foto Margareta Danhard).

Bild 7. Vinterkursen i januari 1905: Totalt 11 män och 5 kvinnor deltog. Kvinnan till vänster håller upp första numret av Lapparnes egen tidning. Elsa Laula sitter på marken. (Foto: C K Thorncliff/Nordiska Museet).

Bild 8. Britta Markatt-Labba (Foto Carl J Utsi).

Bild 9: Konstverk Mellan träden, av Britta Markatt-Labba (Foto ).

 

Vandra på fjället

Etapp 13: Storulvåns fjällstation – Sylarnas fjällstation
Deltagare: Margareta Danhard
Tid: 10.30 – 17.30 = 7 tim
Resterande tid: 20 tim och 11 min

Min vandring är ett arbete tänker jag, ett kroppens arbete, en sju timmars arbetsdag. Jag funderar över mitt behov av att vandra. Denna gång har jag rest själv och jag har längtat efter att få vandra på fjället i tysthet med mina egna tankar. Men denna första av mina planerade fyra vandringsdagar är fylld av andra vandrare och jag störs av deras högljudda samtal. Leden är upptrampad, söndertrampad och bitvis är den som en fjällens motorväg med upp till fem ”filer”. Jag läser på STFs hemsida att denna led är den mest populära i landet. Men jag kommer att vika av från denna led och i stort sett vandra själv de övriga tre dagarna.

 

Jag vandrar i pilgrimstakt, sakta med tre längre pauser där jag gör små studieskisser i akvarell. Också ett slags arbete, minnesskisser över min vandring, men främst nöjet av att hitta linjer och färger i något från min omgivning. I detta fall motiv som både befinner sig nära och långt bort; ryggsäcken, vy över Sylarna och min kaffekåsa. Som en summering av min vandrings essens; att kunna bära med mig allt jag behöver, i en slående natur där kaffet smakar som bäst efter några timmars vandring. Finner ett foto på de första turisterna som bestiger Sylarna, Storsylstoppen, taget i början av 1900-talet. Nio personer syns på bilden, både män och kvinnor. Två av dem ser ut att ha anteckningsblock och penna. Jag undrar vad de noterar och om även de gör små skisser av vad de ser? (https://digitaltmuseum.se/011013077742/de-forsta-turisterna-pa-toppen-av-storsylen-fjallandskap)

 

6 första fjällturisterna

Jag gillar denna eftertänksamhetens pilgrimstakt. Jag kommer att korsa den gamla pilgrimsleden som går till Trondheim/Nidaros. Antagligen samma led som Heliga Birgitta vandrade för ca 680 år sedan. Pilgrimsvandring, en religiös arbetsvandring där man ville uppnå bot och bättring och få syndernas förlåtelse. Jag finner en bild på nätet av Birgitta i pilgrimsdräkt, ett handkolorerat träsnitt från ca 1475, och en sägen om att Birgitta skulle ha tvättat sina kläder vid Storsjöns strand, nära Hackås medeltida kyrka. Berättelser som gör att Birgitta kommer en nära in på huden. Vardagliga sysslor som handlar om kropp och kläder, svett och smuts. Händelser knutna till den plats jag vandrar på. Att jag går samma stig som Birgitta och ser samma landskap. Antagligen blev Birgittas vandring en slags vardag då den sägs ha tagit 30 dagar. (www.nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/sjalen-ar-av-laangt-battre-natur-an-kroppen/ och http://www.pilgrimsleder.se/historik/)

”Här kan man känna historiens vingslag när man tänker på den heliga Birgitta! I ett brev till en god vän, berättade hon om den vackra leden genom Skarvdörren, på sin väg till Nidarosdomen i Trondheim.”… ”Den djupa ledfåran visar att många många tusen pilgrimer vandrat här”. https://www.funasfjallen.se/sommar/aktiviteter/29-helags-pilgrimsled-32km/.

 

Kanske var dessa pilgimsleder på fjället lika mycket befolkade av ”turister” på 1300-talet som vissa leder är idag. Och då som nu så berörs man av fjällets skönhet. Att vara i rörelse en hel dag (flera dagar) gör också att uppmärksamheten förändras. Jag tar in min omgivning på ett mer närvarande sätt. Speciellt det gula gräset ”slår mig”, ja det är så vackert starkt att det gör ”ont”. Även om jag inte vandrar för bot och bättring så är vandringen verkligen en lisa för själen. Jag fotar gräset men den starka känslan vill inte fångas på bild.

Jag ser många renar och tänker att jag går på en arbetsplats. Här har människor följt sina renar och vandrat långa sträckor. Deras arbetsplats har varit deras boplats. De har flyttat sin bostad, sin kåta, men fjället i sig har varit deras livsplats. Jag är på besök i denna värld. Jag går på ledade stigar och bor i turiststugor. Jag har ett behov av denna natur och att få vandra i den.

 

 

Jag går själv men har kontakt med folk på kvällarna och via Facebook och Instagram. I dialog med andra vandrare förstår jag att det ultimata är att vandra oledat och att bo i tält. Att leva så nära naturen som möjligt, att bo i stugor är ”fusk”. En person nämner att även tält är ett hinder och att sova under bar himmel är det bästa. Någon reflekterar över paradoxen i att vandra själv men samtidigt vara uppkopplad mot Facebook / Instagram. Själv känner jag mig ”lagom” i dessa sammanhang. Jag vill gärna ha bekvämlighet att sova i stugor, främst för att slippa bära en allt för tung ryggsäck. Men jag behöver inte ha de bekvämligheter som finns på fjällstationerna, såsom dusch, vattentoalett och restaurang. Känns helt galet med tanke på att allt flygs upp med helikopter. Då njuter jag istället av enkelheten med att vaska av mig i en kall sjö och av att få bära upp vatten till stugan.

Även samerna, likt dalkullorna, gjorde olika slags arbetsvandringar till Stockholm. En kvinna, Maria Magdalena, färdades på skidor mot Stockholm år 1864 (i Gävle tog snön slut och hon fortsatte med diligens). Hennes arbetsvandring bestod i att kämpa för att samerna skulle få en skola. I Gävle föreläste hon på skolor om sin sak och i Stockholm sökte hon audiens på slottet och fick träffa drottningen. Drottningen var starkt benägen att gynna utbildningssatsningar och samiska kvinnor. Maria Magdalena fick med sig skolmaterial hem och annat till den nya skolan, samt brev från kungahuset. (www.southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/04)

 

Fäboden och kostigen som försvann

Etapp 12: Ljusbodarna – Skogen – Ljusbodarna
Deltagare: Catarina W. Källström med vandringskamrater Mats, Susanne och Kam
Tid: 11.37 – 14.20 = 2 tim 43 min
Resterande tid: 26 tim och 01 min

1a_fabod

I min farmors gamla fotoalbum finns massor av svartvita fotografier. Fint insatta i jämna rader. Det har skrivits årtal, 1927 och 1929. Inte så många noteringar om namn eller orter. Det är klart hon kände ju igen personerna på bilderna. Men nittio år senare är det svårare att veta vem och var. Att farmors mormor kom från Risätra i Lima det har jag alltid vetat men också att de lämnade byn i slutet på 1800-talet. På en bild poserar farmor och hennes moster tillsammans med några andra uppflugna på taket till en lada, Rismyran Fäbodar semestern 1929. På en annan sitter de inne vid öppna spisen, I fäbodarna Lima. Vilken relation de har till fäboden vet jag inte. Kanske var det bara ett utflyktsmål eller om fäboden faktiskt brukades av släkten.

Det väcker mitt intresse för vad en fäbod är. Fäbodställe, säterbruk, fäbodvall. Långfäbodar, hemfäbodar och halvfäbodar. Jag läser att det finns flera olika benämningar på och typer av fäbodar med komplexitet i variation och funktion. Geografiskt verkar fäbodbruk ha varit vanligast i Norrland och norra Svealand. Den rådande huvuduppfattning om ursprung är den att man behövde mer bete åt djuren och då sökte sig från gården för att hitta skogsbete. Fäbodstället blev ett komplement till gården. En överlevnadsstrategi. Åkermarker behövdes för att odla säd. Djuren behövde beta och genom att slå skogsängar och myrar fick man vinterfoder. Alternativet var då att under sommarhalvåret förflytta sig till byns utmarker. Var det då tillräckligt långt behövdes övernattningsstuga, fähus, hölada, eldhus, kokhus och mjölkbod. Antalet byggnader varierade och de var mer eller mindre enkla beroende på förutsättningar och behov. Ett utvecklat fäbodsystem uppstår som reglerar äganderätt och tidpunkt när förflyttningen ska ske. Forskningen verkar luta åt att det äldsta fäbodväsendet härrör från medeltiden för att sedan expandera under 1600-talet. Kulmen nåddes i slutet av 1800-talet för att därefter överges i takt med industrisamhällets intåg och i stort sett upphöra i mitten av 1900-talet.

Att ta hand om kor, getter och får var kvinnornas arbete. Kreaturen gav ju livsmedel. Hästen däremot användes till tungt arbete på fälten och i skogen och var mannens ansvarsområde. Att valla djuren är ju också förbehållet kvinnorna. I Sverige ser vi sällan män på den positionen, några herdar talas det inte om. Det kan komma sig av ett kungligt påbud i slutet av 1600-talet att inga pojkar utan hellre då quinfolk skulle användas till vallhjon. Detta för att minska risken för det vederstyggliga tidelagsbrottet. Tydligen så pass förekommande att det behövde stävjas av kungen.

Kvinnorna som arbetade på fäboden kunde vara tillfälligt lejd arbetskraft eller fäbodlagets egna pigor, döttrar och husmödrar. Tidigt på morgonen innan djuren följdes ut i skogen skulle de mjölkas, fähusen skulle mockas och den värdefulla gödseln tas om hand. Det var ett stort ansvar att hitta bra bete i skogen, att inte komma över på grannens område och gå i en viss ordning så att marken kunde återhämta sig. Skydda kreaturen mot rovdjur och eftersom vallningen sköttes av kvinnor var det aldrig tal om att de skulle bära vapen. Med yxa, eld och horn att ljuda i skulle björnen hållas borta. Alla betesdjur skulle med hem, om någon ko inte kom fick kullan ut och leta. De som var kvar på fäboden arbetade med att ta hand om mjölken. Elda, koka mesost, kärna smör och ysta. Bära vatten, grytor och kärl skulle noga diskas efter användning. Det ordnades med förvaring och lagring av de mjölkprodukter som tillverkades. De skulle samla vidjor, böjliga kvistar, och ris för göra rep och kvastar. Väl hemma från skogen skulle djuren mjölkas igen. Ingen gick sysslolös.

På en av bilderna i boken jag läser står några flickor i enkla kläder utanför ett lågt timrat hus. Runt midjan har vallpigan flera påsar. Med sig har hon matsäck och kanske lite piptobak. Sleke, en blandning av salt och mjöl, för att locka med sig korna. I ett band hänger nog ett kohorn. Det behöver hon för att kunna kommunicera och göra sig hörd i skogen. En yxa och kniv tillsammans med elddon har hon också. I en av påsarna ligger stickningen. Samtidigt som hon går stickar hon strumpor. Hon har säkert också något sömnadsarbete att ta fram under middagsvilan. All tid togs tillvara. Där står hon nu framför fähuset tillsammans med sina kor färdiga att ge sig av. Hon ser så självklar ut. Jag tycker hon är modiga. Men hade hon något val?

Jag tänker att kvinnorna på fäboden arbetade hårt under ganska primitiva förhållanden. Det finns ändå en romantiskt föreställning om fäbodlivet. Bilden av en sorglös kulla i färggrann dräkt som blickar ut över blånande berg och gröna dalar, antagligen med en näverlur i händerna har mångfaldigats. Undrar vad den kommer av?  Kanske är det så att trots det hårda arbetet fanns en frihet på fäboden, en gemenskap och kompetens utöver det vanliga.

Jag åker med några vänner till Ljusbodarnas fäbodar i Leksand. Jag vill gå på gamla kostigar. Vi tittar lite snabbt på informationsskylten och det finns markerade leder att följa. Vi tar oss genom det elektriska viltstängslet och följer den smala skogsstigen. Känslan av att nu står nog björnen och lurpassar bakom en buske växer sig allt starkare. VI GÅR ÖVER DAGGSTÄNKTA BERG, FALLERA…här gäller det att göra sig hörd.

Ledens markeringar stämmer inte riktigt längre, jag har ju kartan i huvudet. Det var ju bara att gå runt. Det borde komma en stig som leder tillbaks mot fäboden snart. Vi går och går samtidigt blir molnen mörkare och mörkare och snart kan inte himlen stå emot utan regnet fullkomligt öser ner. Två plastponchos och ett litet paraply att dela på. Vi blir blöta, riktigt blöta, samtidigt som vi bestämmer oss för att vända. Kartan i mitt huvud stämmer inte längre…OCH SORGER HAR VI INGA VÅRA GLADA VISOR KLINGA. Björnen står kvar i snårskogen. Det är en lättnad att åter se gärdsgårdarna och de timrade husen. Strax bortanför står bilen parkerad.

Litteratur jag läst: Fäbodar, redigerad av Hans Lidman LT:s förlag 1963, Leksands Fäbodar av Sigvard Montelius 1975 och Säterbruk särskilt under 1600- och 1700-talen, Täpp John-Erik Pettersson, Särtryck, 1991.

Kollektivet vandrar Valla runt

Etapp 12: Valla runt
Deltagare: Inger Bergström, Elis Berntsson, Frida Berntsson, Margareta 
Danhard, Anna Lindkvist Adolfsson, Catarina W Källström, Maria Wahlgren 
och hunden Roffe
Tid: 9.25-10.35 = 1 tim 10 min
Resterande tid: 28 tim 44 min

kollektiv (lat.  collecti’ vus  eg. ‘samlad’, ‘sammanplockad’ av  co’lligo  ‘hopsamlad’) 1 stor grupp, sammanhållen kring ett gemensamt intresse: löntagarkollektiv, kollektiv av hyresgäster, konstnärer, personer som tillsammans driver en verksamhet etc. Källa: Nationalencyklopedin

Arvbetagelse är en grupp av åtta konstnärer som sedan 2014 arbetar tillsammans. Utgångspunkten är att utifrån olika teman, kollektivt och konstnärligt forska kring det textila kulturarvet och relaterade begrepp. Konstellationen är gjord med tanke på att vara dynamisk. Var och en har sitt förhållningssätt och sina erfarenheter vilket bidrar till att olika perspektiv bearbetas. Vi gör gemensamma gestaltningar med performativ karaktär och undersöker den kollektiva processen. Inställningen är tillåtande med intuitiva infall och tillit till vår förmåga. I det arbetet är vi varandras verktyg. I många konstformer är kraften av kollektivet centralt. Man arbetar i ensembler, danskompanier, körer och teatersällskap. Hur kan vi använda den metoden i våra konstnärskap?

Det är lätt att dra paralleller till det textila kulturarvet som är fullt med kollektiva processer. Där man genom historien har arbetat tillsammans. Rent praktiskt hjälpts åt med linberedning och ullspinning. Delat med sig av tekniker och mönster. De textila kunskaperna gick i arv genom generationer. På museer visas historiska föremål som sedan är med och skapar vårt kollektiva minne.

40049681_10157712727343242_4347019877265965056_n