Etapp 22: Vika Falun Deltagare: Catarina W. Källström Tid: 11.05 – 16.10 = 5 tim 11.5 min Resterande tid: 0 min
//
Pulsa pulsa
snö till knäna
Puls puls
pulsen ökar
Går och hämtar andan
håller den i kjolen
Pulsar på och
vandrar vidare
///
Etapp 21: Södra vägen 41 - Håsta i Hudiksvall Deltagare: Anna Lindkvist Adolfsson Tid: 13.10 – 13.30 = 0 tim 19.5 min Resterande tid: 5 tim och 12.5 min
Att arbetsvandra, att återvända till en arbetsvandring jag genomförde i min barndom under ett läsår när jag var sex år gammal. Jag minns vägen väldigt väl, jag minns dem jag vandrade med och de hus och människor jag mötte på min väg. Minnena är inte positivt laddade utan kantas av en oro och ibland skräck. När jag återvänder till min barndomsstad för att göra denna vandring, min forna arbetsvandring 36 år senare blir det ett märkligt möte. Att vandra sträckan som innehöll så många minnen av min barndom som vuxen, gör att flera av minnena förändras under tiden jag vandrar, vissa minnesbilder blir plötsligt svåra att få tag på.
Vägen går från mitt barndomshem på Södra vägen 41 i Hudiksvall till området Håsta där min lekskola låg 1976. När jag idag som vuxen vandrar samma väg tog det mig 19.50 minuter att vandra fram och tillbaka. Vägen känns kort och enkel, det är dessutom en mycket varm och solig försommardag. Solen skiner in i de välansade trädgårdarna där syrenen blommar och sprider sin doft över området.
Mina barndomsminnen passar inte in i denna idyll. Minnet av hur Uffe och jag skyndade oss ned för backen för att undkomma stenarna som några av de andra barnen kastade efter oss passar inte in här. Inte heller minnet av fyllgubbarna som lät oss gå promenader med stora hundar som sedan smet och som vi inte hittade igen får plats i detta solsken. Huset där fyllgubbarna bodde finns dock kvar, fast huset är nu renoverat och ser ut att vara en bostad åt bättre bemedlade.
Min väg under lekistiden 1976 varje dag fram och tillbaka mest ensam och ibland med Uffe. När jag gått en bit kan jag förnimma känslan av att vara liten och rädd. Jag tänker på att det var annorlunda på 70-talet. Idag skulle jag aldrig låta mina sexåriga barn gå hem själva från skolan. 19.50 minuter fram och tillbaka känns idag som en mycket kort sträcka men tid är bara tid medan känslan av sträckan i mina barndomsminnen är mer oändlig.
19.50 minuter fram och tillbaka varje vardag under ett år i min barndom sitter där i min kropp denna vackra majdag.
Etapp 20: Slöjdgalleriet - Hunnebergsgatan - Gamla Linköping - Hunnebergsgatan Deltagare: Inger Bergström, Frida Berntsson, Margareta Danhard, Catarina W. Källström och Maria Wahlgren Tid: 14.34 - 16.56 = 2 tim 22 min Resterande tid: 5 timmar och 32 minuter
Etapp 19: Marieberg – Långholmen – Marieberg / Stockholm Deltagare: Margareta Danhard Tid: 11.50 – 14.00 = 2 tim 10 min Resterande tid: 7 tim och 54 min
Spinnhusen är en del av vår industriella kvinnohistoria. Som en fortsatt tanke på Frida Berntssons blogginlägg (om textilindustrilandskapet i Norrköping, se Etapp 16) vill jag med min vandring undersöka textilhistorien från en annan vinkel genom att följa en kvinna Kjerstin i arkiv och i besök av de fängelsebyggnader hon vistades i. Kjerstin Larsdotter från Hanebo, Hälsingland, blev dömd att sitta två år på tukthus. Hon var anklagad för barnamord, ett brott som straffades med halshuggning. Fanns inte tillräckligt med bevis dömdes barnamörderskor oftast till några år på tukthus (spinnhus), vilket antagligen var fallet för Kjerstin. Hon sändes från häktet i Gävle den 12 augusti 1799 och resans mål var Stockholms Spinnhus på Långholmen.
Min vandring börjar vid Riksarkivet, beläget i Stadsdelen Marieberg i Stockholm. Förmiddagen ägnades åt att leta efter Kjerstin i Kommers Kollegiets Arkiv. Vid lunch då forskarsalen stängs för en timme vandrar jag över Västerbron till Långholmen ett stenkast från Riksarkivet. Här tar jag mig in i de byggnader som varit spinnhus och där Kjerstin levde under ett par år för 220 år sedan. Idag rymmer lokalerna bland annat hotellverksamhet och konstnärsateljéer.
År 1735 beslöt riksdagen att spinnhus (kvinnofängelser) skulle inrättas i varje län. Detta för att ytterligare öka produktiviteten inom textilindustrin och samtidigt få bort lösdrivare från gatorna. I Gävle inrättades ett spinnhus år 1740 och det verkar att till en början ha fungerat som ett fängelse. En fabrikör Qvistberg begärde via Hallrätten att få lösdrivare, månglerskor och krögerskor insatta på spinnhuset för att där spinna ullgarn till hans tröj- och strumpfabrik. Men spinnhuset kom i praktiken mer att fungera som en skola än som ett fängelse. Man försökte exempelvis att förmå föräldrar att sända sina små barn, 8 – 12 år, till ”spinnskolan”. Spinnhusets varaktighet blev kort, då det lades ner redan 1754.[1] När Kjerstin dömdes till spinnhus 1799 så fanns det inget sådant i Gävle. Och även om det funnits ett så skulle hon förmodligen ändå inte ha satts där. Historikern Mona Rautelin, som studerat barnamörderskor i Finland på 1700-talet, nämner i sin avhandling att Finland, som då var svenskt, sände sina barnamörderskor till tukthus/spinnhus i Stockholm, trots att det fanns ett i Åbo. Det ansågs nämligen inte att man kunde sätta en barnamörderska där eftersom det var så dåligt bevakat att hon befarades rymma. Dessutom ansågs barnamörderskor så vanartiga att de inte kunde placeras bland vanliga kvinnor som satt på Åbo spinnhus för någon mindre förseelse.[2]
Synsättet att inte vilja blanda olika kategorier av brottslingar märks även på spinnhuset i Stockholms. Inspektor Liwijn föreslog år 1739 en uppdelning av de intagna i fem klasser. Den första kategorin innehöll de som frivilligt gått in på spinnhuset för att få arbete och den femte kategorin innehöll de grövsta brottslingarna, så som barnamörderskor.[3]
I Stockholm vid 1700-talets mitt beräknas mellan 3 000 – 7 000 kvinnor, eller 20–23 procent av alla vuxna kvinnor ha varit anställda inom textilindustrin. Manufakturen innefattade tre kategorier av arbetsformer: egenföretagande underleverantörer med egna nätverk, individuell hemspinning, samt spinnskolor.[4] Och en fjärde arbetsform skulle jag säga var det arbete kvinnor utförde på spinnhusen. Fabrikörer lämnade in ull på spinnhuset som de sedan fick tillbaka som spunnet garn vilket användes i deras väverier. Det var grovt klädesgarn som spanns, och fördelningen mellan fabrikörerna bestämdes varje år av kommerskollegiet.[5]
Med vita bomullshandskar på händerna bläddrar jag bland de 220 år gamla, dammiga dokumenten. När jag andas in dammet undrar jag om där kan finnas någon liten 1700-tals bacill som jag får ta del av? Jag börjar leta efter Kjerstin i kassaräkningen för augusti, hon borde ha anlänt till Spinnhuset någon gång i senare delen av augusti 1799. Jag finner henne inte där. Kanske fick hon en upplärningstid på två veckor mot fri kost?[6] Jag fortsätter till September månads Cassa Räkning, bläddrar förbi sidan med Debet och Credit, och kommer fram till Stockholms Spinnhus Arbets Utdrag och Spånads förteckning för September Månad 1799. Jag läser igenom följande sex sidor där 191 namn står uppradade, namn över de som arbetat med ullen denna månad.
Jag finner att 21 namn är manliga. Jag trodde att männen arbetade med andra uppgifter som att raspa, d.v.s. att finfördela bresiljeträ med rasp vilket sedan användes för infärgning av garn.[7] Från början var det tänkt att männen skulle utföra detta rasparbete. En utländsk besökare år 1781 nämner att inskriften ovanför dörren löd: ”Stockholms stads Spinn- och Rasphus, An. 1750”.[8] Men vid tiden för Kjerstins vistelse, år 1799, verkar både män och kvinnor skrubbla[9] karda och spinna. Allra sist i listan finner jag Kjerstin Larsdotter och att hon har spunnit 10 och skrubblat 202 ½ strängar ull under september månad.[10] Hon har även gjort 3 dagars extra arbete som jag inte kan klura ut vad det innebar. En sträng motsvarar 3000 alnar (1 aln = 59.38 cm).[11] Varje fånge var skyldig att spinna 3 000 alnar garn per dag. Spann man mer fick man extra betalt.[12]
På sista sidan finner jag Förteckning på det Garn som herrar Fabriqueerer Inkommit ifrån Stockh: Spinhus uti Sept: månad 1799. Sex stycken klädesfabrikörer står uppradade; Björk, Lindberg, Tillander, Floor, Hongelin och Gladberg. Stadsmajoren Johan Petter Gladberg var en klädesfabrikör som fem år senare, år 1805, kom att köpa upp en av Stockholms största textilfabriker, Barnängens manufaktur.[13] Men det var inte bara fabrikörer som fick sin ull spunnen på spinnhuset. Den 5 november 1793 finns antecknat i Årstafruns dagbok att spinnhusets vaktmästare Petter Pettersson kommit till Årsta med 32 skålpund ullgarn som hon låtit spinna på Långholmen.[14] Hur vanligt detta var vet jag inte. Antagligen var det möjligt för att Årstafrun, Märtha Helena Reenstierna, var god vän med Bengt Krook som var inspektor på Spinnhuset vid denna tid.
Fabrikörer kunde även lösa ut intagna spinnhusfångar för att erbjuda dem arbete i sina egna fabriker.[15] Om det innebar en förbättring för kvinnorna, i jämförelse med livet innanför spinnhusmurarna, finns det olika uppfattningar om. Periodvis under 1700-talet var det väldigt dåliga förhållanden. Andra perioder verkar det ha varit bättre. År 1771 gjorde kommerskollegiet en skrivelse till kungen om förslag till nyordning på spinnhuset. De ansåg att spinnerskor på Långholmen hade det för bra jämfört med fria spinnerskor. De intagna hade gratis mat, kläder, tvätt, sjukvård och medicin, samt att de fick viss betalning för utfört arbete. Tanken var nu att de istället skulle få samma betalning som den fria spånadsmarknaden mot att de själva betalade för mat, kläder och tvätt. Detta skulle göra att de blev tvungna att arbeta ordentligt för att kunna livnära sig.[16] Nyordningen infördes men blev inte lyckad. Vid en inspektion i december 1772 fann man att ”fångarna av vanmakt inte orkade arbeta, gossarna var föga bättre än nakna och fulla med ohyra”. Kollegiet var tvunget att förbättra fångarnas villkor för att undvika hungersnöd.[17] De flesta som hamnade på spinnhuset vid denna tid (1774) var ”kringstrykande tiggare, bestående av små barn och högt ålderstigna samt med sjukdom redan behäftade människor”. Dessa representerade inte alls de arbetsföra spinnhushjon som projektet hade som förutsättning. Från och med 1775 gick man tillbaka till den gamla ordningen.[18]
Hur arbetsföra var Kjerstins ”arbetskamrater”? Hur stor del av arrestanterna var barnamörderskor? Tyvärr är informationen i arkivet knapphändig. Varken ålder eller varför de satt på spinnhuset går att utröna. 19 år senare, år 1818, nämner en besökare av spinnhuset att där fanns 26 barnamörderskor, av totalt 496 fångar (ca 5 %). Och att alla 26 var samlade i ett rum.[19] Av en tillfällighet när jag läste Rautelins avhandling upptäckte jag utifrån hennes källmaterial att tre kvinnor från Finland, år 1798, dömdes till tukthus i Stockholm på tre år. Och när jag nu söker efter deras namn i spinnhusets räkenskaper för september så finner jag dem nämnda. På raderna strax ovanför Kjerstins namn står: Brita Henriksdotter, Stina Jacobsdotter och Maria Henriksdotter.[20] Att få en liten bakgrund till några av de intagna gör bilden klarare och djupare. Pigan Brita, bonddotter 36 år, övergav sitt nyfödda barn då hennes svägerska kom och kallade bort henne från bastun där hon just hade fött sitt barn. Pigan Stina, soldatdotter 27 år, hade redan två oäkta barn och nekade ihärdigt att hon mördat sitt tredje, hon anklagades för att ha kvävt ett inte helt fullgånget barn. Man kan undra hur de två barnen klarade sig utan sin mor i tre år? Pigan Marias barns dödsorsak var missfall och inte ett egentligt mord, men hon dömdes antagligen för att hon dolt sitt havandeskap, förlossning samt barnet.
Jag vandrar över Västerbron till de byggnader på Långholmen där barnamörderskorna Kjerstin, Brita, Stina, Maria och de övriga 187 arrestanterna satt och spann från klockan 5 på morgonen till ca 9 på kvällen.[21] Mitt besök på Långholmen börjar på det gamla Kronohäktet. Detta hus fanns inte på Kjerstins tid, det började byggas först år 1848. Här inne besöker jag ett litet museum med bland annat översiktsbilder över byggnaderna med beskrivning över i vilka etapper de byggts. Huskropp nr. 1 på flygfotot var från början en ståtlig malmgård byggd omkring 1670. Gården, Ahlstaviks malmgård, inköptes av kommerskollegiet för att år 1724 inrymma det första spinnhuset.[22] Nu ligger denna huskropp helt inklämt mellan senare tiders utbyggnader. Spinnhuset kom att byggas ut i mitten av 1700-talet med två stora flygelbyggnader till malmgården, nr 2 på flygfotot.
På museet finner jag ett ytterst vackert litet papperskonstverk av malmgården så som den såg ut nybyggd på 1600-talet. När jag senare smyger runt byggnaderna för att förstå vilken huskropp som motsvarar den gamla malmgården är det en rätt sorglig syn utifrån, inklämd som den ligger mellan senare tillkomna huskroppar.
När jag vandrar inomhus förstår jag bättre byggnadens ståtlighet. Från salsfönstret ser jag ut mot den numera inbyggda innergården. Där tre små träd står fanns på Kjerstins tid en brunn där man som straff för någon förseelse kunde få pumpa vatten i en eller flera timmar. Eller så kunde man med karbasen tvinga de olyckliga att dansa kring brunnen med händerna bundna på ryggen, ”andras löje är ofta ett verkande straff”.[23] Här tänker jag mig att alla arrestanter hade möjlighet att se bestraffningen från sina fönster i arbetsrummen.
På bryggarmästar Jochum Ahlstedts tid fanns inte denna inbyggda innergård, utan hans utsikt var nog magnifik ner mot Långholmsviken. Jag blir visad av en trevlig hotellpersonal ner till bottenvåningen, in i den så kallade bryggarsalen där man under lager av gammalt innertak funnit originalmålning från 1600-talet.
De stora spinnhusflyglarna från 1750-talet, där Kjerstin bodde och arbetade, var svårare att komma in i. Jag tog mig in i trappuppgången. Smög i trapphuset och läste på dörrarna. Därinne huserar idag konstnärsateljéer. Byggnaden känns ”tung”, men antagligen är den känslan färgad av den kunskap jag har om platsens tragiska historia.
Jag tar mig åter upp på Västerbron och lämnar Långholmen för att ta mig tillbaka till Riksarkivet. Att ha rört mig i huskropparna lägger en kunskap till min kropp som är intressant. Även om tiden gått och allt är renoverat så är det något speciellt att vistas på historiska platser. I viss mån har jag sett saker som även Kjerstin sett. Rört mig i rum där hon rört sig. I kombination med de källor och tidigare forskning jag tagit del av får jag förståelse för rummen. Textfragment dyker upp som ger bilder och dofter: Förbättringar som skedde 1781, som att rummen skulle sopas dagligen, golven stänkas med ättika, eller beströs med bultat granris, eller rökas med enris, tjära eller dylikt.[24] Eller bilden av ett helt rum fyllt av inköpt lärft, grovt linnetyg som var tänkt att användas till skjortor och lakan. Lärft med spikhål och stora röda fläckar efter rödsot. Lärften man inköpt var lämningar från ryska sjukhus i Finland.[25]
Referenser: [1] http://www.gavledraget.se/Spinnhuset_1600-talet..htm, [2] Rautelin, 2009, s. 452, [3] Rudstedt, 1972, s. 28, [4] /sv.wikipedia.org/wiki/Paulis_manufaktur, [5] Rudstedt, 1972, s. 81, [6] Rudstedt, 1972, s. 66, [7] Rudstedt, 1972, s. 2, [8] Rudstedt, 1972, s. 61, [9] Skrubbling var en förprocedur vid ullberedningen utförd med grova kardor, ”skrubblor”, se Rudstedt, 1972, s. 278, [10] Rudstedt, 1972, s. 65, [11] Rudstedt, 1972, s. 278, [12] Enligt uppgift från år 1781, se Rudstedt, 1972, s. 61, [13] https://sv.wikipedia.org/wiki/Barn%C3%A4ngens_manufaktur, [14] Rudstedt, 1972, s. 66, [15] Rudstedt, 1972, s. 44, [16] Rudstedt, 1972, s. 65, [17] Rudstedt, 1972, s. 67, [18] Rudstedt, 1972, s. 68, [19] Rudstedt, 1972, s. 92, [20] Rautelin, 2009, s. 574-575, [21] Rudstedt, 1972, s. 21 och 92, [22] Rudstedt, 1972, s. 9, [23] Rudstedt, 1972, s. 78. Karbas är en slags piska, [24] Rudstedt, 1972, s. 63, [25] Rudstedt, 1972, s. 90.
Foto: Alla foton, förutom ringen med Årstafruns porträtt, är fotograferat av Margareta Danhard. Foto Årstafrun (Märtha Helena Reenstiern)/ring: Fotograf Mats Landin/Nordiska museet. Bild hämtat från nätet: https://digitaltmuseum.se/011023832867/ring. Ring och dagbok finns på Nordiska museet.
Litteratur: Rautelin, Mona, En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll, [Mona Rautelin], Diss. Helsingfors: ,[Helsingfors], 2009. Rudstedt, Gunnar, Långholmen: spinnhuset och fängelset under två sekler, Stockholm, 1972.
Etapp 18: Risätra Deltagare: Catarina W. Källström Tid: 12.15 – 14.30 = 2 tim 15 min Resterande tid: 10 tim och 04 min
Min farmors mamma Emilia var född 1890 i Minnesota, USA det tyckte jag alltid var så spännande, att hon kom från Amerika. Hon bodde i Hedemora och jag och min bror var ofta där under vår uppväxt. Emilias syster Marta kom ofta och hälsade på. Marta var inte född i Amerika. Det fanns också en äldre syster som hette Jenny hon föddes i Risätra, Lima i Dalarna och dog 1923 i Chicago 36 år gammal. Jag har också hört talas om att ytterligare ett par syskon bodde i Amerika. Så en dag i somras kommer det ett brev till min bror från en Martha H. i Florida. Hon skriver att hon är barnbarn till en Martin och att hennes great grandfather hette Eric. Att hon är döpt efter sin morfars syster aunt Martha. Hon bifogar några bilder och ja det är samma bilder som jag har i mina album efter farmor. Nu har hon fått hjälp att hitta oss och plötsligt finns det personer jag inte visste om som delar min historia. Några namnbyten och annorlunda stavningar har skett genom åren men visst är vi släkt.
På ett fotografi från en studio i Minneapolis, Minnesota sitter familjen. De ser rätt avspända ut men tittar allvarligt in kameran. Jenny i knät på sin pappa Erik, barnen Lars-Erik och Martin, längst till höger mamma Martina. Det kan ha gått tre år sen de gick till prästen i Lima för att få utflyttningsbevis den 4/5 1887. Erik Larsson med hustru och tre barn står upptagna i kyrkboken. Utflyttade till Nordamerika. Jenny är då bara några månader gammal. De lämnar alltså Dalarna men kommer att återvända efter en tid. I fotoalbumet hittar jag en bild från 1920. Här står delar av familjen framför huset i Hedemora med ytterkläderna på och korgarna packade. Kanske ska de på utflykt. Jag tror jag kan identifiera dem. Martina, hennes barnbarn, min farmor i sjömansmössa och farmors pappa. En pojke som jag tror är Martinas och Eriks yngsta barn, där bakom står Marta i keps, Erik, Jenny och längst till höger Emilia. Tre av personerna har jag haft nära kontakt med och den äldsta dog så sent som 1996.
Familjen blev inte borta så länge redan 1894 är de tillbaka i Lima. Några år senare 1901 bosätter de sig slutligen i Hedemora. Då är Jenny 14 år. De tre barnen som var med när familjen utvandrade måste senare ha åkt tillbaka och bosatt sig i Amerika. Vad som hände med de två äldsta pojkarna har jag aldrig vetat förrän nu när mrs Martha H hör av sig. Jag har ofta funderat över unga Jennys öde. Hon gifte sig med Henning och de fick aldrig några barn. Jag har fått det berättat att hon insjuknade och dog av blindtarmsinflammation. Jag far runt på internet och letar i olika arkiv, för skoj skull. De flesta kostar pengar men jag kan söka i listor över passagerare som anlänt till Ellis Island, ankomsthamn. Och där finns hon och hennes man med på S/S Frederick VIII som lämnat Köpenhamn 16 september och anlänt till New York 27 september 1921. Hon har då ett amerikanskt pass och en adress i Illinois. De måste ha varit i Sverige och hälsat på. Antagligen blev det hennes sista resa till Sverige innan hon dör två år senare.
Jag är ju inte någon hängiven släktforskare men tänker att det kan vara kul att försöka förstå hur de hade det. Nu finns det inte längre någon äldre kvar att fråga om hur och var och varför. Jag har några årtal, person- och ortsnamn. Jag börjar lite planlöst titta i Riksarkivets digitala databaser. Här kan man finna uppgifter 70 år och äldre. I kyrkböckerna, rader med snirkliga bokstäver prydligt skrivna. Och där hittar jag släktingarnas namn, födelseår och uppgifter om var de bodde. På lantmäteriets hemsida kan jag sen hitta historiska kartor. En från storskiftet 1870. Jag försöker förstå de olika beteckningarna på husen och jämföra med dagens kartor. Var kan de ha bott?
Jag åker till Risätra, går runt i byn och kikar in på gårdarna. Många byggnader ser gamla ut. Jag försöker visualisera hur det kan ha sett ut när de bodde här. Det är förstås helt annorlunda nu. Men det är vackert här. Byn ligger längs med Västerdalälven. De flesta husen ligger ovanför stora vägen och ner mot älvkanten ligger åkrar. Det går att följa några småvägar som leder mellan husen. Det är en varm dag. Så ett vitt streck över den blå himlen. Flygappen i min telefonen visar att det är flight EK212 mellan Houston och Dubai. En stund senare passerar planet från Chicago till Stockholm. Tiden det tar att flyga den sträckan är ungefär nio timmar och det är hyfsat bekvämt. Martina, Erik och barnen måste först ha tagit sig med häst och vagn kanske även till fots närmare 20 mil till antingen Filipstad eller Falun för fortsatt resa med järnväg. Man kan anta att de for vidare till Göteborg för att därifrån ta båten. Det gick även Amerikabåtar från Gävle så det kan också ha varit ett alternativ. Det hela måste iallafall ha tagit flera veckor kanske månader. En i sammanhanget långväga arbetsvandring.
Nu har jag bilden från fotoateljén i Minnesota med mig. De är tillbaka. Familjen hade kanske lämnat ett eländigt liv som de inte vill bli påminda om. Makarna hade kanske ärvt en allt för liten jordlott utan utsikter till försörjning. Eller hade de hört av någon granne att i Amerika kunde man tjäna pengar. Vad var deras drömmar? Den starkaste drivkraften måste såklart ha varit att skapa ett bättre liv för sig själva och barnen. På något sätt hamnade de i köpstaden Hedemora långt från livet som jordbrukare och hemmansägare. Jag går vidare. Hur var Jennys relation till byn som hennes föräldrar kom ifrån och där hon själv var född. Kom hon ihåg hur det såg ut och längtade hon någon gång hit? I ett litet svart glasögonfodral ligger ett par pincené. Jennys glasögon. De är inköpta hos R.M POTTER & BROS i Chicago. De ligger tillsammans med ett fotografi och ett gulnat tidningsurklipp. Annonsen tillkännager att Jennie Lindström hastigt avled i Cicero Ill den 5 februari. Fodralet med innehållet har hennes syskon sparat och nu har jag det. Mina egna barn är precis som jag när jag var ung. Alltså inte särskilt intresserade av gamla släktingar och deras gamla saker. Men det här etuiet med glasögonen, fotot och annonsen är en länk bakåt. Som håller historien vid liv och som ger perspektiv på den samma. Jag viker av ner mot älven och går på en promenadväg över ängarna. Jag klämmer fast hennes glasögon på näsan. Det känns bra och tillsammans fortsätter vi gå längs vägen .
/// Två radioprogram som jag lyssnat på: Släktband – om tolvåriga Margareta som reste ensam till Amerika trots farorna https://sverigesradio.se/avsnitt/638210 och Vetandets värld om skolans historieundervisning – På historielektionen är alla elever samma ”vi”. https://sverigesradio.se/avsnitt/1174771
Källor: Lima och Transtrand – ur två socknars historia, utgiven av Malungs kommun 1987 och Emigration från Dalarna, Dalarnas Hembygdsbok 1966. På nätet: sprakochfolkminnen.se, slakthistoria.se, libertyellisfoundation.org/, riksarkivet.se, lantmateriet,se. Foto nr 05 Four immigrants and their belongings, 1912 Oct. 30, Library of Congress Prints and Photographs Division LC-USZC4-5584. Foto nr 06: Awaiting examination, Ellis Island, between ca. 1907 and 1921, Library of Congress Prints and Photographs Division LC-B201-5202-13. Foto nr 14: Fotograf,okänd/ Sjöhistoriska museet, Fo195678
On the Move/Bärmarker, bilder från en samtida geografi. Projektet och utställningen med samma namn handlar om säsongvis migration och om Norrlands inland som transnationell terräng. Margareta Klingberg har följt bärplockare från arbetsplatser i norra Sveriges skogar till deras hemtrakter i Thailand, Polen, Ukraina och Litauen. Hon skriver:
I en tid då allt fler överskrider nationella gränser för sin försörjning och överlevnad har Norrlands inland blivit en av världens gästarbetsplatser. Glesbygd har blivit transnationell terräng. Bärplockning är en inkomstmöjlighet, som vilar på allemansrättens grund. Den utesluter inte någon. De samtida bärplockarnas rörelser ingår i en slags globalisering underifrån, en migration som först organiserades genom migranters egna nätverk, ofta av kvinnor som själva invandrat till Sverige. Polska medborgare hittade denna födkrok redan under planekonomins sista år i slutet av 1980-talet. Under landets omvandling till marknadsekonomi blev bärplockning i Sverige en utväg undan arbetslöshet och stigande levnadskostnader. Sedan början av 2000-talet söker sig människor från västra Ukraina till svenska bärmarker för att söka lättnad undan krigets bördor. För landsbygdsbefolkningen i Isan i nordöstra Thailand är säsongvis migration en beprövad strategi. Den svenska bärsäsongen är tidsmässigt samstämd med den lokala odlingscykeln. Risbönder hinner plantera ris före avresan till hjortronmyrarna och skördar sitt ris efter hemkomsten. Det är möjligt att bedriva växelbruk över vitt skilda geografiska områden.
För den enskilde bärplockaren innebär resan till Sverige alltid ett risktagande. Många bidrar med mycket men får litet tillbaka. Trots regelverk och avtal uppstår konflikter kring oförutsägbara arbetsvillkor. De tillresta bärplockarna är ändå återkommande gäster i det svenska skogslandskapet. Genom dem är platser i Sverige sammanlänkade med byar och städer i Thailand, Polen, Litauen och Ukraina. I ett längre konstprojekt har min utgångspunkt varit platser och bärställen i Västerbotten och Västernorrland. Därifrån har jag följt med de gästande arbetarna till den bortre noden i ett vidsträckt system av platser i ett globalt sammanhängande landskap i en utvidgad samtida geografi.
Återträff med Lomsjö bär. Vill man ha kontakt med dagens långpendlande gästarbetare är kexdisken på ICA eller Coop ett bra ställe. Var som helst i Norrlands inland. Hit söker sig de återkommande bärplockarna strax före stängningsdags på väg hem till sina förläggningar. Ett par kexpaket och några öl tycks vara det lilla extra man unnar sig under och efter de långa arbetsdagarna i bärmarkerna. På väg ut från ICA i Junsele hade jag i slutet av september ett roligt återseende. En kvinna i thailändsk toppluva ropade mitt namn och drog med mig ut till två bilar på parkertingsplatsen. Och där stod de. Sju gamla bekanta, som jag lärde känna under den långdragna protesten mot företaget Lomsjö bär i Åsele 2010. Sju av 156 bärplockare, som inte fick ut sin lön efter säsongens slut. Och som bidrog till att försätta Lomsjö bär i konkurs. De sju ingick i den stridbara skara, som stannade kvar i Sverige tills konkursförvaltaren betalat ut den garantilön de hade rätt till. De lämnade ett snöigt Åsele och ett julpyntat Arlanda den 10 december 2010. Nu stod de här igen. I slutet av en bärsäsong som dock hör till de sämre.
Trots de dåliga erfarenheterna från jobbet i Sverige återvände fyra av dem hit både 2011 och 2012. 2011 var ett år med god bärtillgång och bra kilopriser. Med envist arbete lyckades de göra sig skuldfria efter misslyckandet året innan. När jag besökte dem i hembyarna i Thailand vintern samma år hade de åter förhoppningar om att kunna tjäna pengar i Sverige. 2012 följde jag med dem till en vidsträckt och generös hjortronmyr utanför Vindeln i Västerbotten. Därhemma hade de efter risskörden i november olika födkrokar, som gav högst fyrtio kronor i dagsförtjänst. Tre män ingick i ett byggarbetslag som byggde hus, en odlade maniok och tillverkade träkol. Hans hustru jobbade i en kooperativ livsmedelsbutik. En fjärde skar sockerrör med sin fru för vardera tjugo kronor om dagen, ett tröstlöst slit utan den sociala gemenskap, som gör skördearbetet på risfälten till en höjdpunkt under odlingsåret.
I slutet av bärsäsongen 2018 fann den tappra skaran att de nästan arbetat gratis detta år. Inkomsterna gick åt till att täcka deras omkostnader för resor, mat och logi. De gjorde inga förluster men inte heller några förtjänster att tala om. Kvinnorna, som än en gång vågat följa med sina män till Sverige tyckte att de haft otur, som gjort den långa arbetsresan ett år som visade sig bli ett av de sämsta på länge.
Margareta Klingberg, konstnär ingår i nätverket Fiber Art Sweden http://fiberartsweden.nu/content/margareta-klingberg
Bilder: Styggåsen, Äppelbo socken 2011, Hocksjö, Bodums socken 2011, Lövsjöhöjden, Långmyran,Vindeln, 2012, Ådalsliden socken 1998, Tarå, Ramsele socken 2014, Långmyran,Vindeln, 2012
Projektet och utställningen On the Move/Bärmarker har visats
2001 och 2015, Sundsvalls museum
2010 Norrbottens museum
2008 Arbetets museum
Delar av projektets bilder har ingått i utställningarna
2014 Tidens långsamhet och livets flykt, Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Västerbottens museum, Umeå
2008 Urbans Concerns, Johannesburg Art Gallery, Sydafrika
2006 Nomads of Nowadayys, Laznia Centre for Contemporary Art, Gdansk, Polen
2006 Work, Lewis Glucksman Gallery, Cork, Irland
2005 Arbeit/Work/Labour, Galerie im Taxispalais, Innsbruck, Österrike
2004 Momentum, nordisk festival för samtidskonst, Moss, Norge
2002 Platsens politik, Bildmuseet, Umeå, Finlands fotografiska museum
Etapp 17: Kista Deltagare: Carina Bergholm Tid: 50 min/dag (25 min tur & retur) x 4 dagar/v = 3h och 20 min/arbetsvecka Resterande tid: 12 tim och 19 min
Kista är Europas största och världens tredje största kluster av IT-företag. Vi är många som arbetsvandrar i Kista varje dag. Här arbetar ca 70 000 personer på 8700 företag.
Etapp 16: Norrköpings industrilandskap Deltagare: Frida Berntsson med vandringskamrat Elis Berntsson Tid: 10.28 - 12.15 = 1 tim 43 min Resterande tid: 15 tim och 39 min
En söndag i oktober strövar jag och Elis genom industrilandskapet i Norrköping. Landskapet sträcker sig från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt. Området består av Strömmen och fabriksbyggnader och vi grips av de vackra byggnaderna och den mäktiga forsen. Det är ännu inga andra här den här tiden på söndagsförmiddagen, men ändå är det inte svårt att föreställa sig hur livfullt det måste varit här var en gång i tiden.
I slutet av 1700-talet inleddes den industriella revolutionen i Storbritannien och den är en av historiens mest radikala förändringar i världen. Revolutionen innebar att samhällsekonomin förändrades i grunden genom att stater gick över från en jordbruksbaserad ekonomi till en ekonomi baserad på en storskalig industriell produktion. Det som kännetecknar den industriella produktionen är den mekaniserade fabriksproduktionen. De tekniska uppfinningarna gällde tillverkningen av järn och produktionen av kol men också till stor del av framställningen av textila varor. I samband med det industriella genombrottet i Sverige vid mitten av 1800-talet hade textilfabrikerna en radikal betydelse för svensk ekonomi och arbetsliv. 1800-talets första hälft kännetecknas av jordbruksomvandling, kommersialisering och begynnande konsumtionstillväxt. Från 1890-talet och framåt betecknas som industrisamhällets genombrottsperiod med industrialisering, urbanisering och modernisering på flera olika områden.
Under 1800-talets första hälft började bomullsspinnerierna mekaniseras och därefter vävningen. 1834 etablerades Sveriges första mekaniska väveri, Rydboholms väveri i Västra Götaland, vilket kom att bli ett genombrott för den svenska textilindustrin. I de stora spinnerierna och väverierna infördes fabrikssystemet med mekanisering och arbetsdelning efter brittiskt mönster. 1880 och 1900 skedde en stark expansion. Kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborg, Norrköping, Sjuhäradsbygden, Skåne, Halland. Även sömnaden industrialiserades under 1900-talet första hälft genom beklädnadsindustrins tillväxt. Dessa övergångar till industri var förknippade med tillgången till maskiner, men de sammanföll också med förändringar i samhället. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet.
Den typiska arbetaren i textilfabrikerna kring sekelskiftet i Sverige, var en ung, ogift kvinna. Många var ensamstående men även gifta kvinnor arbetade och bodde i företagens bostäder. Fabrikslokalen fungerande som en inofficiell barnstuga, där barnen snart fick göra rätt för sig. Detta stred mot tidens lagstiftning, men gav samtidigt möjlighet för mödrarna att arbeta. Runt 1920 började fabrikerna inrätta daghem och skolor som låg i anslutning till fabrikerna, vilket avlägsnade de allra minsta barnen, men barnarbetet var fortfarande utbrett i fabrikerna.
I denna miljö levde textilarbetarna större delen av sin vakna tid. Fabrikerna använde sig av olika ordningsreglementen för att arbetarna skulle anpassa sig till fabriksarbetets krav på regelbundenhet och kontinuitet. Om dessa inte följdes kunde konsekvenserna vara indragen dagspenning eller fysiska bestraffningar. För att ytligare effektivisera arbetet inrättades stämpelur och ackordtid. Arbetstiden var i snitt 60 timmar per vecka och arbetarna hade ingen tid för rekreation. Levnadsförhållandena för fabriksarbetarna var således mycket låga; usla arbetslokaler, dåliga bostäder, låga löner och undernäring. Att fabriksarbetarna överhuvudtaget klarade sig berodde på att bostäderna var mycket billiga eller gratis och i vissa fall fri eller billig ved samt potatisland och gris. Familjearbetet är en annan del som bidrog till överlevnaden, dock fick kvinnan betala ett högt pris, då hennes tillvaro blev fruktansvärt slitsam. Arbetarna var i stort sett rättslösa och underkuvade gentemot kapitalägarna och i samhället, de levde i fattigdom och misär. Den enda vägen för att förbättra sina villkor var att organisera sig fackligt och politiskt för att värna om sina intressen.
Fackföreningarna hade dock svårt att vårt att hittat engagemang hos textilarbetarna. Anledningen till det kan ha berott på den långa arbetstiden; arbetaren hade helt enkelt inte tid eller kraft att intressera sig för annat än att överleva. Samtidigt var det försämringarna av arbetssituationen som ledde till protester. Det gjordes upprepade försök att organisera arbetarna, men den fackliga aktiviteten mötte motstånd av fabrikscheferna, vilka var motvilliga att förhandla. Detta resulterade i uppsägningar och att vissa familjer tvingades att flytta. Missnöjet växer dock och trots motgångarna är förbundsstyrelsen benägna att fortsätta sin agitation. Socialdemokraternas ungdomsrörelse spelade också en viktig roll i arbetet av att samla arbetarna och att organisera motståndet. För att stärka organisationen ytterligare samarbetade olika fackförbund över förbundsgränserna, de stöttade band annat varandra ekonomiskt. Detta leder tillslut till att kommer förhandlingarna igång som resulterade i en omfattande sociallagstiftning, med socialförsäkringar, minimilön, pensionsålder och åtta timmars arbetsdag. Detta förbättrade arbetsvillkoren radikalt vilket ökade arbetarnas levnadsstandard vilket resulterade i att små välfärdssamhällen istället växte upp runt fabrikerna.
På grund av arbetarrörelsens framgångar som resulterade i höga arbetskostnader för textilindustrierna samt ökad import, minskade sysselsättningen drastiskt mellan 1950-1968. Detta resulterade i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och ökad import av varor och från mitten av 1980 talet började den svenska tekoimporten att avregleras i Sverige. Tekokvoter hade sedan 1967 använts som ett komplement till importtullar i syfte att skydda svensk textilproduktion. Dessa satte en gräns, angivet i styck eller vikt, på maximala tillåtna importen under ett år. I avregleringsoppositionen framgick att syftet med avregleringen för den ekonomiska politiken var att få ner inflationen. Tekosektorn ansågs som inflationsdrivande, vilket resulterade i att handelshindren togs bort och konkurrensen från utlandet uppmuntrades. Avsikten med avregleringen var att dämpa prisökningarna i samhället och därmed gynna konsumenterna. Dessutom antogs avregleringen leda till positiva effekter för utvecklingsländerna. 1991 avskaffade Sverige sina restriktioner men var tvungna att återinföra dem när vi gick med i EU 1995. Sverige inordnades i kvotsystemet med övriga EU-länder samtidigt som EU ökade de gemensamma kvoterna i syfte att behålla det svenska handelsmönstret.
På grund av ovan nämnda orsaker fick Sverige under 90-talet svårt att behålla någon av sina marknadsandelar och textilindustrin genomgick ännu en betydande omvandling. Detta resulterade i att varken textilindustrin eller konfektionsföretagen kunde behålla verksamheterna inom landet. Utlokaliseringen placerades i låglöneländer som Portugal och Finland och senare etablerades tillverkningen i Baltikum. I dag har Sverige liten hemmamarknad, vilket har gjort oss mycket beroende av de internationella marknaderna. Den svenska exporten har inriktats på förädlande av kapitalintensiva varor som vi tidigare kunde ha komparativa fördelar med att själva tillverka samt utveckling av processtekniska och teknologiska lösningar. Låglöneländernas arbetskostnader är betydligt lägre än de svenska arbetskostnaderna. I den arbetsintensiva tekoindustrin utgör produktionskostnaderna upp till 50 % och det blir avgörande för handelsströmmarna. Merparten av den svenska importen kommer från EU och Sydostasien. I och med konkursen av den 140 år gamla textilkoncernen Borås Wäfveri i november 2010 har Sverige ingen storskalig textil industri kvar i landet. Företaget har länge kämpat för att behålla sin produktion, men på grund av ökat pris på råbomull, att försäljningen har minskat och att aktierna sjönk kraftigt, var konkursen ett faktum.
Den globala handeln har under de senaste trettio genomgått en radikal förändring. På grund av marknadsekonomier, den elektroniska revolutionen, avregleringar och billigare transporter har företag möjlighet att flytta sin produktion. Detta innebär att multinationella företag etablerar egen produktion i nya länder, men också genom att de lägger ut produktion på underleverantörer i utvecklingsländer. När det gäller textilier och kläder sker huvuddelen av tillverkningen i Asien, framförallt i Kina. Men även Vietnam, Kambodja, Indien, Bangladesh och i Indonesien har en omfattande textilproduktion. Den internationella produktionsfördelningen har inneburit en snabb tillväxt för många utvecklingsländer, men i andra delar av världen har investeringarna uteblivit. Det gäller framförallt i vissa delar av Afrika, men också i Latinamerika och i det forna Sovjetunionen.
Den nya globala konkurrensen och den nya internationella produktionsfördelningen har inneburet en snabb tillväxt av den globala industriarbetarklassen. Under de senaste åren har miljontals kvinnor flyttat från byar till industriområden nära städerna, vilket har förändrat deras livsvillkor radikalt. Inte bara när det gäller försörjning, arbete och bostäder, utan också sociala relationer och familjemönster. Dock uppmärksammas arbetsvillkoren i de fattiga ländernas låglönefabriker.
De fackliga rörelserna arbetar tillsammans med konsumentorganisationer och NGO:s (icke-statliga organisationer) med frågor som rör fackliga rättigheter som löner, arbetsmiljö och miljöaspekter. Även fackliga organisationer och folkrörelser i andra delar av världen engagerar sig i de grova missförhållandena inom lågproduktionen. Det kan handla om att stödja en facklig organisation, att använda konsumentmakten, att sprida information och att driva opinionsarbeta och folkupplysning. Ett resultat av detta arbeta är att uppförandekoder och globala ramavtal har tagits fram föra att sluta avtal mellan globala fackliga organisationer och de multinationella företagen. Dock återstår det mycket arbete för att förbättra villkoren för de människor vars liv påverkas av produktion. Jag tänker att många paralleller kan dras från dagens globala produktion med den historiska produktionen av textilier. Det handlar främst om hur industrin påverkar människors sociala villkor.
2005 var jag i Indien för att undersöka vilka konsekvenser omstruktureringen av textilindustrin medförde i samband med att multifiberavtalet upphörde att gälla vid den tiden. Då fick jag möjlighet att besöka flera olika textilfabriker i Indien och få en inblick i textilarbetarnas arbetsförhållanden. Dock var det svårt att få en helhetsbild av situationen, då det var svårt att få tillträde till mindre välbärgade fabriker. Men för mig var resan viktig för att jag skulle förstå hela produktionskedjan och den globala handeln av varor. Bilder från Arvind Mills Limited i Ahmedabad.
Referenser: Bedire, F. (1988) Bebyggelsehistorisk tidsskrift. Textilindustrins miljöer, 15.
Kallin, M. (1993) Tekoavregleringen. Pris och konkurrenseffekter. Stockholm: Konkurrensverket. Lindström, S. (2004) Gränslösa kläder. Stockholm: Bokförlaget Atlas.
http://www.swedwatch.org/sv/start http://www.wto.org/ Winberg, W. (1999) Fabriksfolket. Textilindustrin i Mark och arbetarrörelsens genombrott. Stockholm: Podium.
Etapp 15: Mariatorget - Norra real, Roslagsgatan 1, Stockholm Deltagare: Margareta Danhard och fyra personer till Tid: 15.00 – 18.00 = 3 timmar Resterande tid: 17 tim och 11 min
Vi är en liten men intresserad grupp om fem personer som samlats vid Mariatorget. Historikern Peter Ericson leder vår vandring som börjar längs Wollmar Yxkullsgatan. Vi stannar till vid Reenstiernas malmgård, ett hus byggt 1670 och som haft många olika verksamheter genom åren. Bland annat låg Maria Sjukhus här med förlossningsanstalt och barnmorskeutbildning. Peter berättar att det var här som Elsa Laula utbildade sig till barnmorska under åren 1904-1905.
På nätet läser jag att Elsa Laula genom drottning Sofias försorg fick ett studiestipendium som gjorde att hon kunde utbilda sig till barnmorska. Och att hon under Stockholmsåren umgicks med feminister och rösträttsaktivister. Hon blev känd som en stridbar förkämpe för samers rättigheter. Innan Elsa kom till Stockholm hade hennes mor Kristina Larsdotter rest till Stockholm år 1900 för att inför kungen klaga på renbeteslagen från 1898. Utfallet blev att hon fick ett kungabrev som gav henne rätten att bebo och bruka marken så länge hon levde. Bakgrunden till moderns Stockholmsresa var att Elsas far och åttaårige bror hade drunknat under oklara omständigheter i juli 1899. Familjen Laula var då inblandad i en konflikt med nybyggare som inte ville acceptera att familjen ägnade sig åt småbruk på sitt lappskatteland. Under denna tid hade samerna inte rätt att bruka jorden och de hade heller inte papper på att de ägde marken. Elsa Laula växte upp i en fattig familj i Vilhelmina. Under åren 1888–1891 gick hon i Lappmissionens skola i Bäcksele. Denna skola var ett resultat av den kamp Maria Magdalena hade fört ett par decennier tidigare, en kamp om att få skolor för samerna. https://skbl.se/sv/artikel/ElsaStinaLarsdotterLaulaRenberg
Senare under vår stadsvandring kommer vi till den plats där Henri Roerich var pastor i den Franska reformerta kyrkan i Stockholm, Stora Nygatan 5 i Gamla stan. Kyrkan byggdes 1752 och församlingen hade sin verksamhet där fram till år 1878. Övervåningen där kyrksalen låg byggdes sedan om för affärsverksamhet och idag känner vi kanske bäst till att jazzklubben Stampen huserar i en del av huset sedan år 1968.
Men år 1864 och 1866 då Maria Magdalena besökte Stockholm och pastor Roerich så fanns både församlingen och originalhuset/kyrkan kvar på Stora Nygatan 5. Här får man föreställa sig hur Maria Magdalena besöker pastorn och församlingen för att tala om sin sak, om att få hjälp med medel till att bygga en skola i Vilhelmina för samerna.
Jag läser vidare på nätet om hur pastor Roerich säger sig redan i januari 1864 ha börjat propagera för stöd åt Svenska Missionssällskapet för deras arbete bland samerna i Lappland. När han träffar Maria Magdalen för första gången 1864 i Stockholm beskriver han henne som ”en person av medelmåttlig växt, iklädd en drägt af renhud och bärande på hufudet en stor röd mössa” (s. 292). Hon har då tillrygga lagt en ca 50 mils färd ensam från den plats hennes familj då vistades med sina renar, i Härnösandstrakten. De första 30 milen till Gävle färdades hon på skidor (vilket jag även nämnt i ett tidigare blogginlägg). https://web.archive.org/web/20050514221051/http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script33d.pdf
Vid hennes resa till Stockholm två år senare, besöker hon onsdag den 31 oktober 1866 den syförenings sammankomst där kläder förfärdigades till skolbarnen. Roerich beskriver hur Maria Magdalena ”tager en sax och klipper mönster… detta är intet nytt arbete för henne. I de öde trakterna, medan renarna beta, syr lappqvinnan alla sina och sin familjs kläder, och därför bär hon alltid hängande vid sin gördel tråd, synålar och sax” (s. 296-297). Skolkläderna kommer Maria Magdalena få med sig hem till samebarnen i Vilhelmina. Roerich är så fascinerad av henne att han benämner henne som ”Nordens Apostel” (s. 297). Även jag fascineras av Maria Magdalenas viljestyrka och kraft att ta sig fram både geografiskt och socialt och att lyckas nå sina mål. Å 1865 beslutade Svenska Missionssällskapet att den nya missionsskolan i lappmarken skulle förläggas till Bäsksele utanför Vilhelmina. Första året undervisades 15 barn i åldern 13-18 år. Undervisningen skedde de två första åren på en bondgård. Två år senare stod det nya skolhuset färdigt.[1] Detta var alltså samma skola som Elsa Laula skulle gå i 20 år senare.
Vid kvarteret söder om Klarakyrka gör vi ett stopp och Peter berättar att här på Klara södra kyrkogata låg samernas allra första centralförbunds kansli, men detta kvarter är helt ombyggt nu och husen från den tiden finns inte kvar. Här skapades även Elsa Laulas bok ”Inför liv eller död” (1904). Denna plats, där Klarakyrka nu ligger, borde även ha varit en plats som samekvinnan Margareta besökte då hon bevistade Stockholm år 1413. Här låg då S:a Claras kloster. I Stockholm träffade hon då bland annat franciskanermunken Philippus Petri. Jag läser om Margareta, att hon troligtvis var från Åsele lappmark(s. 278) och att hon ”verkade för de hedniska lapparnas omvändelse till kristendomen” (s. 278). En abbot Sten från Munkalivs kloster i Norge, vilken Margareta träffat i Vadstena 1414, skriver i ett brev om henne ”att Margareta i helig nitälskan för utbredandet av den kristna tron bland lapparna natt och dag drivits till sitt verk under fromma suckar, mödor och anfäktelser och att hon i många år vallfärdat till heliga orter och med böner och tårar oupphörligt anropat både konungen och drottningen, ärkebiskopen samt förnämsta männen både i Damark och Sverige om hjälp”.(s. 283) Margareta verkar ha gjort många och långa religiösa ”arbets”- vandringar. Någon synligt omedelbart resultat av hennes arbete känns dock inte till. Men jag fascineras verkligen också av hennes vandringar och kämparanda. https://web.archive.org/web/20050514221051/http://www.foark.umu.se/samlingar/scriptum/script33d.pdf
Vår stadsvandring slutar vid Norra Real, Roslagsgatan 1. Här deltog Elsa Laula i en kurs som Centralförbundet för Nykterhetsundervisning höll i 2-8 januari 1905. På fotot ses den samiska delegationen, Elsa Laula sittandes, till vänster.
Förutom en kamp om möjlighet till utbildning för samerna så vill jag poängtera den starka politiska drivkraften dessa båda kvinnor verkar ha haft. Exempel på stora orättvisor beskriver Roerich enligt följande:
En samisk kvinna idag som gör starkt intryck på mig med sitt arbete är konstnären Britta Marakatt-Labba som i sin bildvärld uttrycker kamp mot dagens orättvisor. Med nål och tråd formar hon scener ur såväl vardagen som politiska reaktioner i sina berättelser om samisk kultur och historia. Jag läser en intervju om henne från 2017 på webbsidan Samer. Det är som att Britta följer Margareta, Maria Magdalena och Elsa i deras fotspår. Även om Britta har sin bostad och arbetsplats i Övre Sopporo (och Nordnorge om sommaren) så reser hon till Stockholm ibland för att arbeta. Och även om hon inte bokstavligen ”går till kungs” så uppmärksammades hon 2017 med att som första same tilldelas den kungliga medaljen Illis quorum. Medaljen instiftades av kung Gustav III och delas idag ut av regeringen. Inskriften betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”.(http://www.samer.se/5535)
Men Britta rör sig över större ytor än så. Hennes arbetsresor sträcker sig över världen. 2017 deltog hon som enda svensk konstnär på den prestigefyllda Documenta 14 i Kassel. Verket ”Historia” som visades där, ett 24 meter långt broderi, väckte stor uppmärksamhet. Och i intervjun nämns att hon planerar en resa till Japan där hon bland annat skulle delta i en workshop på konferensen International Conference on Policy towards Indigenous Peoples på ainufolkets center i Sapporo på ön Hokkaido. Men annars vill hon poängtera vikten av att vistas och arbeta i sina hemtrakter. Dels för att det är här hon får sin inspiration, men också för att hon vill verka för sitt folk:
Dofterna och ljuden, de sätter fart på hennes tankar och minnen och när mörkret kommer om hösten går hon in i sin ateljé i Soppero och börjar arbeta. Arbeta med att förmedla såväl det lågmälda som dramatiska i de landskap och sammanhang hon vuxit upp och formats i. Britta berättar vidare: ”Jag vill kunna dela med mig av mina bilder där jag lever, att människorna i Soppero, Parkalompolo, Vittangi och borta i Kiruna ska kunna se min konst. Så det finns en tanke från min sida att försöka hålla mig här också, jag vill göra det jag kan för att bygga upp folks medvetenhet för konst.” Britta, en ”Konstens Apostel” tänker jag. Och denna höst 2018 finns hennes verk att se i Stockholm, på Galleri Helle Knudsen, https://www.gallerihelle.com.
För mer info om stadsvandringen, Elsa Laula och Maria Magdalena läs Peter Ericsons artiklar i tidskriften Saepmie Times nr 1, 2018 och nr 2, 2017.
Bilder: Bild 1. Reenstiernas malmgård på Wollmar Yxkullsgatan 23 (Foto Margareta Danhard). Bild 2. Emaljskylt info om bild nr 1 (Foto Margareta Danhard). Bild 3. Elsa Laula (Foto: Fotograf okänd/ Tromsø Museum – Universitetsmuseet). Bild 4a. Reformerta kyrkan (Foto: http://www.stockholmgamlastan.se/byggnader/kyrkor/index.php?namn=franska-reformerta-kyrkan). Bild 4b. Reformerta kyrkan idag (Foto Margareta Danhard). Bild 5 a. Maria Magdalena Mattsdotter (Foto: okänd/Brittish Museum 1860-tal). Bild 5 b. Vår vandringsledare historikern Peter Ericson berättar om kvarteret söder om Klarakyrka. (Foto: Margareta Danhard). Bild 6a. Norra Real, Roslagsgatan 1 (Foto Margareta Danhard). Bild 6 b. Norra real, fotograferat från samma plats som bild 7 (Foto Margareta Danhard) Bild 7. Den samiska delegationen, 11 män och 5 kvinnor, fotade vid Norra Real där de gick en kurs 2-8 januari 1905 anordnad av Centralförbundet för Nykterhetsundervisning: Kvinnan till vänster håller upp första numret av Lapparnes egen tidning. Elsa Laula sitter på marken. (Foto: C K Thorncliff/Nordiska Museet). Bild 8. Britta Markatt-Labba (Foto Carl J Utsi). Bild 9: Konstverk Utan titel, av Britta Markatt-Labba (Foto Hans Olof Utsi). Bild 10: Konstverk Mellan träden, av Britta Markatt-Labba (Foto Hans Olof Utsi).
Etapp 14: Storulvåns fjällstation – Sylarnas fjällstation Deltagare: Margareta Danhard Tid: 10.30 – 17.30 = 7 tim Resterande tid: 20 tim och 11 min
Min vandring är ett arbete tänker jag, ett kroppens arbete, en sju timmars arbetsdag. Jag funderar över mitt behov av att vandra. Denna gång har jag rest själv och jag har längtat efter att få vandra på fjället i tysthet med mina egna tankar. Men denna första av mina planerade fyra vandringsdagar är fylld av andra vandrare och jag störs av deras högljudda samtal. Leden är upptrampad, söndertrampad och bitvis är den som en fjällens motorväg med upp till fem ”filer”. Jag läser på STFs hemsida att denna led är den mest populära i landet. Men jag kommer att vika av från denna led och i stort sett vandra själv de övriga tre dagarna.
Jag vandrar i pilgrimstakt, sakta med tre längre pauser där jag gör små studieskisser i akvarell. Också ett slags arbete, minnesskisser över min vandring, men främst nöjet av att hitta linjer och färger i något från min omgivning. I detta fall motiv som både befinner sig nära och långt bort; ryggsäcken, vy över Sylarna och min kaffekåsa. Som en summering av min vandrings essens; att kunna bära med mig allt jag behöver, i en slående natur där kaffet smakar som bäst efter några timmars vandring. Finner ett foto på de första turisterna som bestiger Sylarna, Storsylstoppen, taget i början av 1900-talet. Nio personer syns på bilden, både män och kvinnor. Två av dem ser ut att ha anteckningsblock och penna. Jag undrar vad de noterar och om även de gör små skisser av vad de ser? (https://digitaltmuseum.se/011013077742/de-forsta-turisterna-pa-toppen-av-storsylen-fjallandskap)
Jag gillar denna eftertänksamhetens pilgrimstakt. Jag kommer att korsa den gamla pilgrimsleden som går till Trondheim/Nidaros. Antagligen samma led som Heliga Birgitta vandrade för ca 680 år sedan. Pilgrimsvandring, en religiös arbetsvandring där man ville uppnå bot och bättring och få syndernas förlåtelse. Jag finner en bild på nätet av Birgitta i pilgrimsdräkt, ett handkolorerat träsnitt från ca 1475, och en sägen om att Birgitta skulle ha tvättat sina kläder vid Storsjöns strand, nära Hackås medeltida kyrka. Berättelser som gör att Birgitta kommer en nära in på huden. Vardagliga sysslor som handlar om kropp och kläder, svett och smuts. Händelser knutna till den plats jag vandrar på. Att jag går samma stig som Birgitta och ser samma landskap. Antagligen blev Birgittas vandring en slags vardag då den sägs ha tagit 30 dagar. (www.nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/sjalen-ar-av-laangt-battre-natur-an-kroppen/ och http://www.pilgrimsleder.se/historik/)
”Här kan man känna historiens vingslag när man tänker på den heliga Birgitta! I ett brev till en god vän, berättade hon om den vackra leden genom Skarvdörren, på sin väg till Nidarosdomen i Trondheim.”… ”Den djupa ledfåran visar att många många tusen pilgrimer vandrat här”. https://www.funasfjallen.se/sommar/aktiviteter/29-helags-pilgrimsled-32km/.
Kanske var dessa pilgimsleder på fjället lika mycket befolkade av ”turister” på 1300-talet som vissa leder är idag. Och då som nu så berörs man av fjällets skönhet. Att vara i rörelse en hel dag (flera dagar) gör också att uppmärksamheten förändras. Jag tar in min omgivning på ett mer närvarande sätt. Speciellt det gula gräset ”slår mig”, ja det är så vackert starkt att det gör ”ont”. Även om jag inte vandrar för bot och bättring så är vandringen verkligen en lisa för själen. Jag fotar gräset men den starka känslan vill inte fångas på bild.
Jag ser många renar och tänker att jag går på en arbetsplats. Här har människor följt sina renar och vandrat långa sträckor. Deras arbetsplats har varit deras boplats. De har flyttat sin bostad, sin kåta, men fjället i sig har varit deras livsplats. Jag är på besök i denna värld. Jag går på ledade stigar och bor i turiststugor. Jag har ett behov av denna natur och att få vandra i den.
Jag går själv men har kontakt med folk på kvällarna och via Facebook och Instagram. I dialog med andra vandrare förstår jag att det ultimata är att vandra oledat och att bo i tält. Att leva så nära naturen som möjligt, att bo i stugor är ”fusk”. En person nämner att även tält är ett hinder och att sova under bar himmel är det bästa. Någon reflekterar över paradoxen i att vandra själv men samtidigt vara uppkopplad mot Facebook / Instagram. Själv känner jag mig ”lagom” i dessa sammanhang. Jag vill gärna ha bekvämlighet att sova i stugor, främst för att slippa bära en allt för tung ryggsäck. Men jag behöver inte ha de bekvämligheter som finns på fjällstationerna, såsom dusch, vattentoalett och restaurang. Känns helt galet med tanke på att allt flygs upp med helikopter. Då njuter jag istället av enkelheten med att vaska av mig i en kall sjö och av att få bära upp vatten till stugan.
Även samerna, likt dalkullorna, gjorde olika slags arbetsvandringar till Stockholm. En kvinna, Maria Magdalena, färdades på skidor mot Stockholm år 1864 (i Gävle tog snön slut och hon fortsatte med diligens). Hennes arbetsvandring bestod i att kämpa för att samerna skulle få en skola. I Gävle föreläste hon på skolor om sin sak och i Stockholm sökte hon audiens på slottet och fick träffa drottningen. Drottningen var starkt benägen att gynna utbildningssatsningar och samiska kvinnor. Maria Magdalena fick med sig skolmaterial hem och annat till den nya skolan, samt brev från kungahuset. (www.southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/04)
