Stick-vandring IV

Etapp 6: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo.
Tid: 10.41 - 11.30 = 49 min
Resterande tid: 44 timmar 35 minuter

Till dagens Stick-vandring har jag letat fram en garnhållare jag köpte för 11 år sedan av en kvinna i Klövsjö. Hon hade gjort den efter en gammal förlaga. Den fungerade fint.

Dagens reflektion: sol, snö och vårvintervindar. När jag går sakta för att jag måste koncentrera mig på mina händer och fötter samtidigt, så skärps sinnena. Jag hör och känner hur vinden kommer och går på ett skarpare sätt, solens ljus och värme. Just vinden idag är ny för i år. Det är en speciell vårvintervind som återkommit alla vårar jag levat och jag slås tillbaka i minnet av alla gånger jag upplevt den.

Stickning: Vante. Två färger men stickar en i taget, vit och gul. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

Annonser

Stick-vandring III

Etapp 5: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo.
Tid: 10.20 - 11.02 = 42 min
Resterande tid: 45 timmar 12 minuter

Härligt skogspromenadväder, några grader minus och strålande sol. Idag stickade jag under hela promenadrundan, inkluderande några pinnkastar pauser samt för att lyfta blicken mot horisonten. Lite vingligt att ha koll på fötterna och händerna samtidigt. Hamnar jag utanför den smala snöupptrampade stigen sjunker jag ner till knäna. Lyckades vid ett tillfälle förlora mig bort i tankarna. Härligt att fötter och händer kunde arbeta per automatik så min hjärna fick vandra fritt i tankarna. Mer så tänker jag…

Stickning: Vante. En färg, röd. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

 

 

Stick-vandring II

Etapp 4: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo
Tid: 10.04 - 10.34 = 30 min
Resterande tid: 45 timmar 24 minuter

Svårare idag med två trådar och mönsterstickning. Intervall stickar; stickar, går utan att sticka, stickar osv. Som när man intervall tränar, vid exempelvis löpträning. Tänker att jag ska öka intervallerna, mer och längre intervaller med stickning. Mål att sticka hela vandringsrundan.

Stickning: Vante. Mönsterstickning med två trådar, röd och gul. Rundstickning, slätstickning.

Stick-vandring I

Etapp 3: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och filmare Jakob
Tid: 13.29 - 13.59 = 30 min
Resterande tid: 45 timmar 54 minuter

Jag prövar handarbetet att sticka i kombination med att vandra i skogen, en skogsstig som under vintern blivit upptrampad i snön. Det fungerar utöver förväntan. Det går bra att hålla mig på stigen trots att ögonens fokus ligger på stickningen. Det går sakta, både att gå och att sticka, men jag tänker att om jag utför denna övning upprepade gånger så borde jag både kunna gå och sticka fortare. Tänker att det skulle vara fint att bli mer ett med stigen och stickningen, vandrandet och stickandet.

Tänker på de som hade handarbete med sig förr i tiden då de vistades i skogen; då de vallade sina kor och getter, eller då de arbetsvandrade till andra orter. Tänker att de handarbetade med en lätthet. Ser fram emot hur och om min upplevelse kommer att förändras då jag upprepar min stick-vandring.

Stickning: Vante. En färg, röd. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

Bildkälla: http://www.nordvarmland.com/istid/pages_frame.php?parent_id=195&id=1112

Uppkok, vedklabbar, issåg, spånkorg, bykträn, skurborste, galltvål, spånkorgar, tvättvagga, enkla tvättmaskiner, manglar, klädnypor, strykjärn…

Etapp 2: Liljeholmen T – Bredäng T
Deltagare: Inger Bergström, Maria Wahlgren och hunden Roffe
Tid: 09.16 - 10.58 = 102 minuter
Resterande tid: 46 timmar 24 minuter

Hagalunds tvätterimuseum

Inger och jag, med hunden Roffe, möts upp vid Liljeholmens tunnelbanestation. Vandringen börjar längs med sjön Trekanten. Vi går utmed Mälarens kust, först i höjd med Mälarhöjden viker vi av söderut och kommer så småningom fram till Bredängs centrum. Under vandringen pratar vi om hur vi ser på vårt eget konstnärliga arbete som just ett arbete, och om hur vi upplever att andra ser på det. Dilemmat som oftast uppstår när det gäller konstnärligt arbete: är det verkligen ett ”riktigt” arbete, när jag inte tjänar pengar på det?

– Jag minns hur det var efter Konstfack och jag skrev in mig på Kulturarbetsförmedlingen. Det var som att den utbildningen jag hade gått inte räknades, det var liksom inget jag kunde tillgodoräkna mig för att få ett arbete. Det var mer de andra meriterna, mina ”brödjobb”, som räknades. Jag minns att jag tyckte det var så märkligt.

– Ja, och då funderar jag: hur ska vi handskas med detta att vi har så långa utbildningar men ändå knappt tjänar pengar på det arbete vi gör? Hur tänker du? Påverkar det din syn på vad arbete är?

– Jag tror att detta dilemma är något jag är så van vid, det är som en livsstil på något sätt – att vara konstnär. Som att vara bonde.

– Hur uppfattar du att synen på ditt yrkesutövande är? Om vi säger yrkesutövande istället för arbete.

– Många som jag träffar, utanför konstvärlden, kan säga: Du måste börja sälja, se nu till och sälj! Jag tror att många tycker att det är konstigt att jag lägger ner så mycket tid på något som inte ger mig pengar tillbaka. Men det kanske inte är det som är värdet alltid. Samtidigt som det finns ett dilemma förstås, jag måste få in pengar på något sätt.

Efter kaffe på kondiset i Bredäng tar vi tunnelbanan till Masmo. Röklukten från tvättkaren vid Albysjön känns på håll. Runt den uppsågade vaken ute på isen står redan flera besökare i snön. Sol från blå himmel och termometern visar fjorton grader minus. Andedräkter som vita tankebubblor. Intill vaken står tvätterskan på knä i en trälåda på en trasmatta och sköljer och bankar lakan, särkar och långkalsonger. Uppifrån och ner löper klappträt. Tumvantar i ull håller henne varm eftersom materialet även blött värmeisolerar. Emellanåt stoppar hon ner sina röda händer i en emaljspann med ljummet vatten.

Tvättbrädor, tvättsoda, stora grytor fyllda med vatten som tar timmar att få till uppkok, vedklabbar, issåg, spånkorg, bykträn, skurborste, galltvål, spånkorgar, tvättvagga, enkla tvättmaskiner, manglar, klädnypor, strykjärn… Olle Magnusson är föreståndare på Hagalunds Tvätterimuseum och han berättar och demonstrerar.

Förbättring är ett ord som dyker upp i huvudet, tidsbesparing ett annat. Det som tog tvätterifamiljen en vecka att utföra från hämtning av smutstvätt till manglad och vikt leverans tar för oss idag ett par timmar. Bykprocess som klassmarkör. En handling som gradvis förändrat mäns och kvinnors vardagsliv – tvättmaskinen så självklar att vi inte ens reflekterar över dess närvaro. Hans Rosling, professor i internationell hälsa och föreläsare, påstår att tvättmaskinen är en av industrialismens största innovationer med genomgripande förändringar. Se och lyssna på Hans Roslings Ted Talk Hans Rosling om Tvättmaskinen (2010) https://vimeo.com/201640616

mw_olikabyk_mindre

FAKTARUTA Det första kända familjetvätteriet i Vårby-Fittjatrakten fanns i byggnaderna för nuvarande Hagalunds tvätterimuseum. Hit kom tvättarfamiljen August Wilhelm och Sofia Charlotta Johansson i början av 1900-talet. De åkte med häst och vagn in till Stockholm där de hämtade smutstvätten och sedan tillbaka igen med den rena tvätten.  Hagalund är det gamla namnet på tvättarbostället och kommer av den medeltida gården Haga, som fram till omkring 1930 låg här i närheten. Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Hagalunds_tv%C3%A4tterimuseum. För mer info se även: Tvätterimuseet Källa bilder ovan: Flamländsk marknads- och tvättplats. 1620 Jan Brueghel d.ä. & Joos de Momper II. Museo del Prado ”Das grosse Washfest vor der Stadt”. Miniatyr, Nürnberg 1531. Kulturgeschtichte des Waschens. Fred Bertrich 1966.

Den verksamma konstnären – reflektioner kring Hanna Arendts begrepp i Vita activa

Inger Bergström

Vi tar kaffe i automaten i korridoren och sätter oss sedan ner i det bokade mötesrummet. Genomgången som ska ge oss det certifikat som krävs för att beträda byggarbetsplatsområdet tar vid. Det handlar förstås om säkerhet, som att exempelvis skyddshjälm, skyddsglasögon och handskar under inga omständigheter fås tas av och om att aldrig gå utanför anvisade områden. Men en stor del av genomgången handlar även om det stora byggföretagets policy kring etik- och uppförandekoder. Vi får höra att det råder en absolut nolltolerans mot allt som kan röra diskriminering och mobbning. I alla led ska individer mötas med respektfullhet och uppfattar någon nedsättande kommentarer ska detta genast anmälas. Avslutningsvis signerar vi ett papper och certifikatet är vårt.

När vi hämtat ut och iklätt oss skyddsutrustning förflyttar vi oss med projektledaren till den del av byggarbetsplatsen där transporten ska tas emot. En truck och sex anställda står en bit bort från oss och är beredda när lastbilen med vår leverans rullar in på området. Det är sju väl inpackade delar, vardera med en vikt på runt 100 kilo, som ska lyftas ur lastbilen. För oss är det två års arbete med en konstnärlig gestaltning till det stora, nya sjukhuset som är på väg att avslutas. Vi är glada men lite spända, tänk om något faller där uppifrån trucken. Vi hör en av männen ropa till sin kollega och tycker oss ana en viss ironi i hans röst:

– Ta det nu försiktigt! Det här är konst vet du, kostar mycket om du bucklar till det!
– Jaja, konst…, svarar kollegan. Det är väl ingen som märker om det händer något, det brukar se ut som skit ändå!

Jag hamnar ofta i funderingar kring hur andras syn på mitt yrke som bildkonstnär ter sig. Det går att uppfatta en tvetydighet i min omgivning: Konstnären kan å ena sidan betraktas som betydelsefull och aktad – en privilegierad yrkesperson som det lyssnas till. För att å andra sidan mötas av tvivel och kanske även förakt – konstnären som en outsider som tär på resurser. Även på samhällsnivå märks en ambivalens där staten bekostar dyra konsthögskoleplatser och med detta kan sägas felaktigt signalera att det finns faktiska samhälleliga behov, en efterfrågan och med detta även en möjlighet till försörjning för mängden utexaminerade konstnärer. I denna text tar jag hjälp av Hanna Arendts tankar i Människans villkor – Vita activa för att reflektera kring en upplevd tvetydig syn på konstnärlig verksamhet.

Hanna Arendt analyserar i Människans villkor – Vita activa människans former av aktivitet och vårt förhållande till dessa genom historien. Arendt ifrågasätter den av tradition hierarkiska uppdelningen där Vita contemplativa intog platsen som den högsta mänskliga förmågan. Med begreppet Vita activa avser Arendt tre fundamentala mänskliga verksamheter, var och en motsvarar ett av de grundläggande mänskliga villkoren: arbete, tillverkning och handling. Arbete är den aktivitet som motsvarar kroppens biologiska processer, det som kopplas till individens överlevnad. Arbetets grundvillkor är livet självt, menar Arendt. Vidare beskrivs tillverkning som den verksamhet som ger upphov till en artificiell värld av ting. Här märks ett oberoende av upphovsmannens dödlighet, de tillverkade tingen består i världen. Tillverkningens grundvillkor är följaktligen världslighet. Handlandet till sist, utspelas direkt mellan människor utan tingens förmedling. Endast handlandet är otänkbart utanför människosamhället, varken gud eller djur är förmögna till handlande: ”Handlandet erfordrar en pluralitet i vilken alla visserligen är detsamma, nämligen människor, men där ingen är det på samma sätt som någon annan människa som någonsin har levat, lever eller kommer att leva.” Handlingens grundvillkor beskrivs därför vara pluralitet.

Läs vidare: Den verksamma konstnären – reflektioner kring Hanna Arendts begrepp i Vita activa

 

 

Vi väva, vi väva – för livet vi sträva – att leva vi kräva.

Etapp 1: Flemingsbergs station – Elektronvägen 2 – Flemingsbergs station
Deltagare: Inger Bergström och Maria Wahlgren
Tid: 17 min
Resterande tid: 48 timmar 6 min

Arbetarrörelsens arkiv  24 februari 2018. Vernissage för utställningen Sy-fabrikssystrar! Öxabäck IF – utan er ingen morgondag.

Besök på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där Åsa Norman och Frida Hållander har vernissage för utställningen Sy-fabrikssystrar! Öxabäck IF – utan er ingen morgondag. I samband med vernissage hålls även ett samtal mellan konstnärerna och Ingela Johansson, konstnär och författare av boken Strejkkonsten: Röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70.

Ur katalogtexten:

Ett av de centrala verken i utställningen tar sin utgångspunkt hos kvinnor som arbetade i en syfabrik i Sjuhäradsbygden under 1960 och 1970-talet. Det berättas om hur dessa kvinnor organiserar sig genom att starta ett arbetsplatsfotbollslag Öxabäck IF. Laget bildades 1966 i byn Öxabäck i Sjuhäradsbygden utanför Borås. 1968 blev det år som den första officiella serien i damfotboll startades, tack vare, genom Öxabäcks IFs enträgna arbete och påtryckningar på Svenska fotbollsförbundet. Kvinnorna i laget träffades i Öxabäck syfabrik. På fabriken sydde de sina egna shorts att spela i och tog skjortorna till matcherna på avbetalning. Genom fabriken kunde även laget rekrytera nya spelare från sydvästra Sverige. Verket Öxabäck IF – utan er ingen morgondag berör damlaget Öxabäck IFs inverkan på den svenska damfotbollen, samtidigt som verket återaktiverar en text On banners and banner making (1909) av den brittiska suffragetten och konsthantverkaren Mary Lowndes (1856–1929).

www.arbark.se/sv/2018/02/sy-fabrikssystrar

Åsa Norman inleder samtalet med att läsa ur en agitationsvisa/dikt de uppmärksammat under sina efterforskningar, med titeln Vi spinna, Vi väva. Texten sägs vara skriven av textilarbeterskor och hörd av bland andra Kata Dalström (1858-1923), agitator för Svenska textilarbetareförbundet, under hennes resor i landet. Publicerad i Svenska textilarbetareförbundet: Minnesskrift 1898-1923, red. Gust Janzén, 1923.

Vi väva, vi väva –

med möda vi sträva

och hatet vi kväva.

Vi väva av silke, av bomull och lin,

Åt Eder, I rike, mång praktfull gardin.

Vi väva, I late, trots hånfulla grin,

åt Eder – I mätte, vi ser era flin –

de skönaste dukar, ert fina muslin.

Vi väva och svälta –

I hacken och kälta –

allt få vi smälta –

 

Vi väva, vi väva –

för brödet vi sträva,

för hungern vi bäva –

Vi väva av silke, av lenaste ull,

åt Eder, I glade, med skinande hull,

de vackraste dukar med inslag av gull –

Vi väva åt Eder – för hungerns skull –

de varmaste kläder av silke och ull.

Vi väva och frysa –

för hungern vi rysa –

men – hat vi hysa –

 

Vi väva, vi väva –

för livet vi sträva –

att leva vi kräva.

I tusende år ha vi slavat och tänkt.

Tänkt! – nej drömt, att nåden blir skänkt,
– nåden att leva – men hoppet är dränkt –
Vi väva, vi väva, men bandet är sprängt –
det bandet, som band våra själar vi slängt –

Vi väva och hata –

vi lättingar mata –

men – ryggarna rakna –

 

Vi väva, vi väva –

gemensamt vi sträva

att uppåt oss häva.

Vi väva oss själva en duk utav blod,

en duk utav slavar runt hela vår jord.

Den duken den väves med tankar och ord –

Den duken skall skydda och giva oss mod –

Den duken är vår. Den duken är god.

Vi väva och tänka

vi tankarna länka

till frihet vi längta –