Etapp 7: Sörfjärden 105 – Gnarpsbaden – Sörfjärden 105 Deltagare: Margareta Danhard och fotograf Jakob Tid: 10.33 - 14.05 = 60 minuter Resterande tid:
Stickvandringsmål är frukost vid stranden. Stickvandrar längst den kilometerlånga strandkanten. Ben och armar är i rörelse, barfota i vattenbrynet. Det är lätt att följa stranden utan att behöva fokusera. Koncentrerade kroppsrörelser som arbetar fritt i symbios med ett fritt tankearbete.
Stickning: Rätstickning.
Etapp 7: Norra kyrkogården till Almgrens sidenväveri, Repslagargatan Deltagare: Inger Bergström, Carina Bergholm, Frida Berntsson, Anna Lindkvist Adolfsson,Catarina W Källström, Maria Wahlgren och hunden Roffe Tid: 10.33 - 14.05 = 3 timmar 32 minuter Resterande tid: 37 timmar 14 minuter
I Stockholm säsongsarbetade dalfolk. De årliga arbetsvandringarna omfattades i mitten av 1800-talet av flera tusen personer, både kvinnor och män. Kvinnor arbetade bland annat som mursmäckor, roddarkullor, trädgårdskullor och på stadens kyrkogårdar. Många hyrde in sig i bostäder i Vasastan och speciellt kring Odenplan, men också på Södermalm där kullorna kunde få arbete på något av Södermalms alla bryggerier. En del togs sig också utomlands och sålde hårarbete och korgar.
Arvbetagelse rör sig genom Stockholms stad som ett randigt dalaförkläde, vi vandrar i masars och kullors fotspår. Blå, röd, vit och svart sitter vi på bussen från Odenplan som tar oss till hållplats Kolonnvägen i Solna. Vi vandrar genom Norra kyrkogården. Solen lyser, träd och buskar är majgröna. Vi försöker visualisera dalkullorna och var deras kasern låg.
Arbetsstyrkan på kyrkogården under sommarsäsongen åren 1890-1920 utgjordes av kvinnor från Dalarna. Dalkullorna ansågs, till skillnad från stockholmskvinnorna, vara starka nog för att orka med det tunga arbetet. Källa: Solb 1980 27 3 – Dalkullor,” Solna stads bildarkiv.
Bilder fr v: ”Kyrkogårdskullor”Norra kyrkogården, Stockholm omkring 1890. Dalarnas museum. ”Dalkullor som arbetar vid Piehls bryggeri” Digitala Stadsmuseet, fotograf: Frans G Klemming. ”Dalkullor” gruppporträtt Norra begravningsplasen, källa: Solna stads bildarkiv.
Kullkasernen, vykort. Torpen Myrbaddet och Solbaddet intill Haga Norra förvärvades 1867 från Stora Frösunda. Här inkvarterades de kyrkogårdskullor som från mitten av 1800-talet och fram till ca 1930 skötte kyrkogården under sommarhalvåret. Det var ett hundratal dalkullor i folkdräkter som vattnade, klippte och krattade. 1890 och 1906 byggdes två ”kullkaserner” med kök och sovsalar i kyrkogårdens nordvästra hörn. De användes fram till 20-talets mitt men är nu båda rivna. Källa: Solb 1998 3 9 – Kullkasern,” Solna stads bildarkiv.
Anna plockar fram sitt kohorn och blåser. Några kvinnor stannar och lyssnar. Förklädesranden rör sig söderöver och vandrar dåtidens väg norrifrån in till staden via Norra tullen. Intill tullhusen vid Norrtull möter vi upp grön rand. Alla inrikes varor som förr i tiden fördes in i staden utifrån måste förtullas. Tidigare låg tullgränsen vid Hötorget, men i takt med att staden växte flyttades gränsen norrut. Paviljongerna, som då hade grindar mellan sig, byggdes 1731-1733 läser vi på informationsskylten. Nu känns läget malplacerat med motorvägar, trafik, bostadshus och arbetsplatser tätt inpå. Enligt den nya stadsplanen ska omgivningarna få en park och en promenadväg ska dras mellan västra och östra tullhusen.
Den kompletta randningen kan nu fortsätta längs Nortullsgatan, som just idag är omvandlad till en gigantisk loppmarknad. När vi går i en klunga märker vi hur flanerande människor omkring oss tittar till. Tillsammans är vi en liten färgkaskad. Vi tänker på hur dalkullorna med sina färgstarka dräkter beskrivs i litteraturen, som asfaltens arbetsdugliga blommor. Vi tänker på hur vår tids blommor ser ut, den romska kvinnan vi nyss gick förbi möts knappast av samma respekt.
Samtiden pågår runt omkring oss. Vi rör oss i parallella tidssegment och letar oss fram till Hamburgerbryggeriet. Förklädesrandningen ställer upp sig för fotografering på Brygghusets trapp. Vi tänker på bryggerikullornas tunga slit. Förutom Brygghuset är endast Disponentvillan och Dalkullehuset bevarade från bryggeriets forna bestånd.
Så går vi vidare. Vi följer Dalagatan hela vägen fram till Norra Bantorget. Randningen trasslar sig igenom folkvimlet längs Vasagatan och väljer de något lugnare gatorna genom Gamla Stan. En blå, en svart, en grön, en röd och en vit rand stretar på förbi byggarbetsplatsen Slussen. När google map börjar ticka mot 1 mil på våra mobiler, stegar vi in på gården till Almgrens sidenväveri.
KA Almgrens sidenväveri grundades 1833 och var Skandinaviens största kvinnoarbetsplats under några årtionden på 1800-talet, då det som mest var 200 personer anställda. Ungefär 75 procent av de anställda arbeterskorna under åren var ogifta kvinnor. Väverskorna betaldes bäst, men även de kunde ha det svårt för att få ihop det till det dagliga uppehället. Arbetsledare eller mästaren var män som gått i lära på plats i firman eller kommit från något annat sidenväveri. Källa: Bergström, Eva (2007). Väverskor och mästare: om arbetarna vid K. A. Almgrens sidenväveri. Stockholm: Stockholmia.
Just denna lördag uppför konstnären Kerstin Lindström sin performance Landshöjning/Uplift på gården utanför Almgrens sidenväveri. Det är en ljud- och stickperformance för 24 stickare. Björn Eriksson stod för den digitala ljudbilden och Avbetagelses Anna Lindkvist Adolfsson improviserade på kohorn. Arrangemanget var del i finissagen för utställningen Far Out Textile som också utgjorde slutet på det 4-åriga utställningssamarbetet mellan Almgrens och Fiber Art Sweden.
FAKTARUTA KOHORN: Inom svensk folkmusik används instrumentet kohorn, som är ett blåshorn tillverkat av horn från nötkreatur. Instrumentet saknar munstycke och ursprungligen saknades även tonhål. Med tiden har dessa dock blivit vanligt förekommande och de är oftast 3-5 till antalet. Kohornet var vanligt i den svenska fäbodkulturen framför allt för att sända budskap; det vill säga för att locka på djuren (med olika melodier för olika djur – praktiskt att inte alla kom springande samtidigt), för att skrämma bort rovdjur och för att sända budskap såsom ”en ko har gått bort sig, finns hon hos er? – ”Sök int’ mer, sök int’ mer, kua är här”. Ett kohorn är mer lättspelat ju större det är. Ett likvärdigt instrument är bockhorn med samma funktion och liknande klang. Vissa hävdar att bockhorn är mer lättspelade än kohorn. Kohornet hörs längre än bockhornet. Längst hörs näverluren. Källa: Wikipedia.
Etapp 7: Knivstigen från Staberg till Kalvsbäcken Deltagare: Carina Bergholm, Inger Bergström, Anna Sjons Nilsson, Catarina W Källström, Maria Wahlgren och hunden Roffe Tid: 15.30 - 19.19 = 3 timmar 49 minuter Resterande tid: 40 timmar 46 minuter
Dalkarlsvägen är ett system av stigar och vägar från övre Dalarna ned till Stockholm. Det har etablerats genom de säsongsvisa vandringar, herrarbetsvandringar, som från 1500-talet och fram till början av 1900-talet var en viktig del av Dalarnas folkhushåll. En del av stigarna är restaurerade, andra är nästan igenvuxna men efter hela vägen till Stockholm finns det fortfarande spår av dalfolkets vandringar. Källa dalkarlsvagen.se
En vandrande text
Vi planerar i kalendern.
Dagen kommer.
I kalendern var det lördagen den 21 april.
I kalendern var det torrt och fint.
Vi träffar Leif Kratz, lokalhistoriker och samhällsplanerare.
SMHI varnar för översvämningsrisk.
Vi går i snö och plask.
Kullorna la psalmboken i ihåliga tallen.
Konstnärerna la inte mobilen i tallen. De kopplade på GPS.
Var är vi?
Kolarkojan, Gnolas vål, Kallkällan, Psalmbokstallen.
Hur långt har vi gått hur lågt är det kvar.
Kärleken driver kulla till mas.
Där står han.
Etapp 7: Elektravägen 34 – Årstaberg station Deltagare: Margareta Danhard Tid: 07.45 - 08.15 = 30 minuter Resterande tid: 44 timmar 22 minuter.
Monterar min mobilkamera och filmar min stick-vandring i Stockholm. Betydligt lättare terräng att gå i. Fortsätter sticka på min vante då jag går till pendeln i Stockholm.
Stickning: Vante. Mönsterstickning med två trådar. Rundstickning, slätstickning.
Etapp 6: Torsarvet – Torsarvet Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo. Tid: 10.41 - 11.30 = 49 min Resterande tid: 44 timmar 35 minuter
Till dagens Stick-vandring har jag letat fram en garnhållare jag köpte för 11 år sedan av en kvinna i Klövsjö. Hon hade gjort den efter en gammal förlaga. Den fungerade fint.
Dagens reflektion: sol, snö och vårvintervindar. När jag går sakta för att jag måste koncentrera mig på mina händer och fötter samtidigt, så skärps sinnena. Jag hör och känner hur vinden kommer och går på ett skarpare sätt, solens ljus och värme. Just vinden idag är ny för i år. Det är en speciell vårvintervind som återkommit alla vårar jag levat och jag slås tillbaka i minnet av alla gånger jag upplevt den.
Stickning: Vante. Två färger men stickar en i taget, vit och gul. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.
Etapp 5: Torsarvet – Torsarvet Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo. Tid: 10.20 - 11.02 = 42 min Resterande tid: 45 timmar 12 minuter
Härligt skogspromenadväder, några grader minus och strålande sol. Idag stickade jag under hela promenadrundan, inkluderande några pinnkastar pauser samt för att lyfta blicken mot horisonten. Lite vingligt att ha koll på fötterna och händerna samtidigt. Hamnar jag utanför den smala snöupptrampade stigen sjunker jag ner till knäna. Lyckades vid ett tillfälle förlora mig bort i tankarna. Härligt att fötter och händer kunde arbeta per automatik så min hjärna fick vandra fritt i tankarna. Mer så tänker jag…
Stickning: Vante. En färg, röd. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.
Etapp 4: Torsarvet – Torsarvet Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo Tid: 10.04 - 10.34 = 30 min Resterande tid: 45 timmar 24 minuter
Svårare idag med två trådar och mönsterstickning. Intervall stickar; stickar, går utan att sticka, stickar osv. Som när man intervall tränar, vid exempelvis löpträning. Tänker att jag ska öka intervallerna, mer och längre intervaller med stickning. Mål att sticka hela vandringsrundan.
Stickning: Vante. Mönsterstickning med två trådar, röd och gul. Rundstickning, slätstickning.
