I dalkullornas spår

 

Etapp 7: Norra kyrkogården till Almgrens sidenväveri, Repslagargatan
Deltagare: Inger Bergström, Carina Bergholm, Frida Berntsson, Anna 
Lindkvist Adolfsson,Catarina W Källström, Maria Wahlgren och hunden Roffe
Tid: 10.33 - 14.05 = 3 timmar 32 minuter
Resterande tid: 37 timmar 14 minuter

I Stockholm säsongsarbetade dalfolk. De årliga arbetsvandringarna omfattades i mitten av 1800-talet av flera tusen personer, både kvinnor och män. Kvinnor arbetade bland annat som mursmäckor, roddarkullor, trädgårdskullor och på stadens kyrkogårdar. Många hyrde in sig i bostäder i Vasastan och speciellt kring Odenplan, men också på Södermalm där kullorna kunde få arbete på något av Södermalms alla bryggerier. En del togs sig också utomlands och sålde hårarbete och korgar.

Arvbetagelse rör sig genom Stockholms stad som ett randigt dalaförkläde, vi vandrar i masars och kullors fotspår. Blå, röd, vit och svart sitter vi på bussen från Odenplan som tar oss till hållplats Kolonnvägen i Solna. Vi vandrar genom Norra kyrkogården. Solen lyser, träd och buskar är majgröna. Vi försöker visualisera dalkullorna och var deras kasern låg.

Arbetsstyrkan på kyrkogården under sommarsäsongen åren 1890-1920 utgjordes av kvinnor från Dalarna. Dalkullorna ansågs, till skillnad från stockholmskvinnorna, vara starka nog för att orka med det tunga arbetet. Källa: Solb 1980 27 3 – Dalkullor,” Solna stads bildarkiv.

Bilder fr v: ”Kyrkogårdskullor”Norra kyrkogården, Stockholm omkring 1890. Dalarnas museum. ”Dalkullor som arbetar vid Piehls bryggeri” Digitala Stadsmuseet, fotograf: Frans G Klemming. ”Dalkullor” gruppporträtt Norra begravningsplasen, källa: Solna stads bildarkiv.

Solb_1998 3_9

Kullkasernen, vykort. Torpen Myrbaddet och Solbaddet intill Haga Norra förvärvades 1867 från Stora Frösunda. Här inkvarterades de kyrkogårdskullor som från mitten av 1800-talet och fram till ca 1930 skötte kyrkogården under sommarhalvåret. Det var ett hundratal dalkullor i folkdräkter som vattnade, klippte och krattade. 1890 och 1906 byggdes två ”kullkaserner” med kök och sovsalar i kyrkogårdens nordvästra hörn. De användes fram till 20-talets mitt men är nu båda rivna. Källa: Solb 1998 3 9 – Kullkasern,” Solna stads bildarkiv.

Anna plockar fram sitt kohorn och blåser. Några kvinnor stannar och lyssnar. Förklädesranden rör sig söderöver och vandrar dåtidens väg norrifrån in till staden via Norra tullen. Intill tullhusen vid Norrtull möter vi upp grön rand. Alla inrikes varor som förr i tiden fördes in i staden utifrån måste förtullas. Tidigare låg tullgränsen vid Hötorget, men i takt med att staden växte flyttades gränsen norrut. Paviljongerna, som då hade grindar mellan sig, byggdes 1731-1733 läser vi på informationsskylten. Nu känns läget malplacerat med motorvägar, trafik, bostadshus och arbetsplatser tätt inpå. Enligt den nya stadsplanen ska omgivningarna få en park och en promenadväg ska dras mellan västra och östra tullhusen.

Den kompletta randningen kan nu fortsätta längs Nortullsgatan, som just idag är omvandlad till en gigantisk loppmarknad. När vi går i en klunga märker vi hur flanerande människor omkring oss tittar till. Tillsammans är vi en liten färgkaskad. Vi tänker på hur dalkullorna med sina färgstarka dräkter beskrivs i litteraturen, som asfaltens arbetsdugliga blommor. Vi tänker på hur vår tids blommor ser ut, den romska kvinnan vi nyss gick förbi möts knappast av samma respekt.

Samtiden pågår runt omkring oss. Vi rör oss i parallella tidssegment och letar oss fram till Hamburgerbryggeriet. Förklädesrandningen ställer upp sig för fotografering på Brygghusets trapp. Vi tänker på bryggerikullornas tunga slit. Förutom Brygghuset är endast Disponentvillan och Dalkullehuset bevarade från bryggeriets forna bestånd.

bryggeri_1

Så går vi vidare. Vi följer Dalagatan hela vägen fram till Norra Bantorget. Randningen trasslar sig igenom folkvimlet längs Vasagatan och väljer de något lugnare gatorna genom Gamla Stan. En blå, en svart, en grön, en röd och en vit rand stretar på förbi byggarbetsplatsen Slussen. När google map börjar ticka mot 1 mil på våra mobiler, stegar vi in på gården till Almgrens sidenväveri.

dalagatan

KA Almgrens sidenväveri grundades 1833 och var Skandinaviens största kvinnoarbetsplats under några årtionden på 1800-talet, då det som mest var 200 personer anställda. Ungefär 75 procent av de anställda arbeterskorna under åren var ogifta kvinnor. Väverskorna betaldes bäst, men även de kunde ha det svårt för att få ihop det till det dagliga uppehället. Arbetsledare eller mästaren var män som gått i lära på plats i firman eller kommit från något annat sidenväveri. Källa: Bergström, Eva (2007). Väverskor och mästare: om arbetarna vid K. A. Almgrens sidenväveri. Stockholm: Stockholmia.

Just denna lördag uppför konstnären Kerstin Lindström sin performance Landshöjning/Uplift på gården utanför Almgrens sidenväveri. Det är en ljud- och stickperformance för 24 stickare. Björn Eriksson stod för den digitala ljudbilden och Avbetagelses Anna Lindkvist Adolfsson improviserade på kohorn. Arrangemanget var del i finissagen för utställningen Far Out Textile som också utgjorde slutet på det 4-åriga utställningssamarbetet mellan Almgrens och Fiber Art Sweden.

FAKTARUTA KOHORN: Inom svensk folkmusik används instrumentet kohorn, som är ett blåshorn tillverkat av horn från nötkreatur. Instrumentet saknar munstycke och ursprungligen saknades även tonhål. Med tiden har dessa dock blivit vanligt förekommande och de är oftast 3-5 till antalet. Kohornet var vanligt i den svenska fäbodkulturen framför allt för att sända budskap; det vill säga för att locka på djuren (med olika melodier för olika djur – praktiskt att inte alla kom springande samtidigt), för att skrämma bort rovdjur och för att sända budskap såsom ”en ko har gått bort sig, finns hon hos er? – ”Sök int’ mer, sök int’ mer, kua är här”. Ett kohorn är mer lättspelat ju större det är. Ett likvärdigt instrument är bockhorn med samma funktion och liknande klang. Vissa hävdar att bockhorn är mer lättspelade än kohorn. Kohornet hörs längre än bockhornet. Längst hörs näverluren. Källa: Wikipedia.

Annonser

Knivstigen från Staberg till Kalvsbäcken

Etapp 7: Knivstigen från Staberg till Kalvsbäcken
Deltagare: Carina Bergholm, Inger Bergström, Anna Sjons Nilsson, Catarina 
W Källström, Maria Wahlgren och hunden Roffe 
Tid: 15.30 - 19.19 = 3 timmar 49 minuter
Resterande tid: 40 timmar 46 minuter

 

Dalkarlsvägen är ett system av stigar och vägar från övre Dalarna ned till Stockholm. Det har etablerats genom de säsongsvisa vandringar, herrarbetsvandringar, som från 1500-talet och fram till början av 1900-talet var en viktig del av Dalarnas folkhushåll. En del av stigarna är restaurerade, andra är nästan igenvuxna men efter hela vägen till Stockholm finns det fortfarande spår av dalfolkets vandringar. Källa dalkarlsvagen.se

003b_skyltar_Inger_Maria_Anna_Carina

 

En vandrande text

Vi planerar i kalendern.

Dagen kommer.

I kalendern var det lördagen den 21 april.

I kalendern var det torrt och fint.

Vi träffar Leif Kratz, lokalhistoriker och samhällsplanerare.

SMHI varnar för översvämningsrisk.

Vi går i snö och plask.

Kullorna la psalmboken i ihåliga tallen.

Konstnärerna la inte mobilen i tallen. De kopplade på GPS.

Var är vi?

Kolarkojan, Gnolas vål, Kallkällan, Psalmbokstallen.

Hur långt har vi gått hur lågt är det kvar.

Kärleken driver kulla till mas.

Där står han.

 

005varsinBjörk_Anna_Inger_Maria_Carina

Stick-vandring IV

Etapp 6: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo.
Tid: 10.41 - 11.30 = 49 min
Resterande tid: 44 timmar 35 minuter

Till dagens Stick-vandring har jag letat fram en garnhållare jag köpte för 11 år sedan av en kvinna i Klövsjö. Hon hade gjort den efter en gammal förlaga. Den fungerade fint.

Dagens reflektion: sol, snö och vårvintervindar. När jag går sakta för att jag måste koncentrera mig på mina händer och fötter samtidigt, så skärps sinnena. Jag hör och känner hur vinden kommer och går på ett skarpare sätt, solens ljus och värme. Just vinden idag är ny för i år. Det är en speciell vårvintervind som återkommit alla vårar jag levat och jag slås tillbaka i minnet av alla gånger jag upplevt den.

Stickning: Vante. Två färger men stickar en i taget, vit och gul. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

Stick-vandring III

Etapp 5: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo.
Tid: 10.20 - 11.02 = 42 min
Resterande tid: 45 timmar 12 minuter

Härligt skogspromenadväder, några grader minus och strålande sol. Idag stickade jag under hela promenadrundan, inkluderande några pinnkastar pauser samt för att lyfta blicken mot horisonten. Lite vingligt att ha koll på fötterna och händerna samtidigt. Hamnar jag utanför den smala snöupptrampade stigen sjunker jag ner till knäna. Lyckades vid ett tillfälle förlora mig bort i tankarna. Härligt att fötter och händer kunde arbeta per automatik så min hjärna fick vandra fritt i tankarna. Mer så tänker jag…

Stickning: Vante. En färg, röd. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

 

 

Stick-vandring II

Etapp 4: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och hunden Ailo
Tid: 10.04 - 10.34 = 30 min
Resterande tid: 45 timmar 24 minuter

Svårare idag med två trådar och mönsterstickning. Intervall stickar; stickar, går utan att sticka, stickar osv. Som när man intervall tränar, vid exempelvis löpträning. Tänker att jag ska öka intervallerna, mer och längre intervaller med stickning. Mål att sticka hela vandringsrundan.

Stickning: Vante. Mönsterstickning med två trådar, röd och gul. Rundstickning, slätstickning.

Stick-vandring I

Etapp 3: Torsarvet – Torsarvet
Deltagare: Margareta Danhard och filmare Jakob
Tid: 13.29 - 13.59 = 30 min
Resterande tid: 45 timmar 54 minuter

Jag prövar handarbetet att sticka i kombination med att vandra i skogen, en skogsstig som under vintern blivit upptrampad i snön. Det fungerar utöver förväntan. Det går bra att hålla mig på stigen trots att ögonens fokus ligger på stickningen. Det går sakta, både att gå och att sticka, men jag tänker att om jag utför denna övning upprepade gånger så borde jag både kunna gå och sticka fortare. Tänker att det skulle vara fint att bli mer ett med stigen och stickningen, vandrandet och stickandet.

Tänker på de som hade handarbete med sig förr i tiden då de vistades i skogen; då de vallade sina kor och getter, eller då de arbetsvandrade till andra orter. Tänker att de handarbetade med en lätthet. Ser fram emot hur och om min upplevelse kommer att förändras då jag upprepar min stick-vandring.

Stickning: Vante. En färg, röd. Rundstickning, mudd; två räta, två aviga.

Bildkälla: http://www.nordvarmland.com/istid/pages_frame.php?parent_id=195&id=1112

Uppkok, vedklabbar, issåg, spånkorg, bykträn, skurborste, galltvål, spånkorgar, tvättvagga, enkla tvättmaskiner, manglar, klädnypor, strykjärn…

Etapp 2: Liljeholmen T – Bredäng T
Deltagare: Inger Bergström, Maria Wahlgren och hunden Roffe
Tid: 09.16 - 10.58 = 102 minuter
Resterande tid: 46 timmar 24 minuter

Hagalunds tvätterimuseum

Inger och jag, med hunden Roffe, möts upp vid Liljeholmens tunnelbanestation. Vandringen börjar längs med sjön Trekanten. Vi går utmed Mälarens kust, först i höjd med Mälarhöjden viker vi av söderut och kommer så småningom fram till Bredängs centrum. Under vandringen pratar vi om hur vi ser på vårt eget konstnärliga arbete som just ett arbete, och om hur vi upplever att andra ser på det. Dilemmat som oftast uppstår när det gäller konstnärligt arbete: är det verkligen ett ”riktigt” arbete, när jag inte tjänar pengar på det?

– Jag minns hur det var efter Konstfack och jag skrev in mig på Kulturarbetsförmedlingen. Det var som att den utbildningen jag hade gått inte räknades, det var liksom inget jag kunde tillgodoräkna mig för att få ett arbete. Det var mer de andra meriterna, mina ”brödjobb”, som räknades. Jag minns att jag tyckte det var så märkligt.

– Ja, och då funderar jag: hur ska vi handskas med detta att vi har så långa utbildningar men ändå knappt tjänar pengar på det arbete vi gör? Hur tänker du? Påverkar det din syn på vad arbete är?

– Jag tror att detta dilemma är något jag är så van vid, det är som en livsstil på något sätt – att vara konstnär. Som att vara bonde.

– Hur uppfattar du att synen på ditt yrkesutövande är? Om vi säger yrkesutövande istället för arbete.

– Många som jag träffar, utanför konstvärlden, kan säga: Du måste börja sälja, se nu till och sälj! Jag tror att många tycker att det är konstigt att jag lägger ner så mycket tid på något som inte ger mig pengar tillbaka. Men det kanske inte är det som är värdet alltid. Samtidigt som det finns ett dilemma förstås, jag måste få in pengar på något sätt.

Efter kaffe på kondiset i Bredäng tar vi tunnelbanan till Masmo. Röklukten från tvättkaren vid Albysjön känns på håll. Runt den uppsågade vaken ute på isen står redan flera besökare i snön. Sol från blå himmel och termometern visar fjorton grader minus. Andedräkter som vita tankebubblor. Intill vaken står tvätterskan på knä i en trälåda på en trasmatta och sköljer och bankar lakan, särkar och långkalsonger. Uppifrån och ner löper klappträt. Tumvantar i ull håller henne varm eftersom materialet även blött värmeisolerar. Emellanåt stoppar hon ner sina röda händer i en emaljspann med ljummet vatten.

Tvättbrädor, tvättsoda, stora grytor fyllda med vatten som tar timmar att få till uppkok, vedklabbar, issåg, spånkorg, bykträn, skurborste, galltvål, spånkorgar, tvättvagga, enkla tvättmaskiner, manglar, klädnypor, strykjärn… Olle Magnusson är föreståndare på Hagalunds Tvätterimuseum och han berättar och demonstrerar.

Förbättring är ett ord som dyker upp i huvudet, tidsbesparing ett annat. Det som tog tvätterifamiljen en vecka att utföra från hämtning av smutstvätt till manglad och vikt leverans tar för oss idag ett par timmar. Bykprocess som klassmarkör. En handling som gradvis förändrat mäns och kvinnors vardagsliv – tvättmaskinen så självklar att vi inte ens reflekterar över dess närvaro. Hans Rosling, professor i internationell hälsa och föreläsare, påstår att tvättmaskinen är en av industrialismens största innovationer med genomgripande förändringar. Se och lyssna på Hans Roslings Ted Talk Hans Rosling om Tvättmaskinen (2010) https://vimeo.com/201640616

mw_olikabyk_mindre

FAKTARUTA Det första kända familjetvätteriet i Vårby-Fittjatrakten fanns i byggnaderna för nuvarande Hagalunds tvätterimuseum. Hit kom tvättarfamiljen August Wilhelm och Sofia Charlotta Johansson i början av 1900-talet. De åkte med häst och vagn in till Stockholm där de hämtade smutstvätten och sedan tillbaka igen med den rena tvätten.  Hagalund är det gamla namnet på tvättarbostället och kommer av den medeltida gården Haga, som fram till omkring 1930 låg här i närheten. Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Hagalunds_tv%C3%A4tterimuseum. För mer info se även: Tvätterimuseet Källa bilder ovan: Flamländsk marknads- och tvättplats. 1620 Jan Brueghel d.ä. & Joos de Momper II. Museo del Prado ”Das grosse Washfest vor der Stadt”. Miniatyr, Nürnberg 1531. Kulturgeschtichte des Waschens. Fred Bertrich 1966.