Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument, en dokumentärfilm av Gittan Jönsson

papallellalinjer_gittanjonsson-1

Gittan Jönsson: Parallella Linjer – Parallele Linien – AT

Konstnären Gittan Jönsson har gjort en dokumentärfilm med titeln Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument. Filmen visades första gången på Ystads konstmuseum våren 2018.  Jönsson skildrar här den svenska feministiska rörelsen på 1970-talet inom konstsfären. Vi får följa hur rörelsen 1977 arrangerar Kvinnokulturfestivalen i det gamla Riksdagshuset och även hur den initierar och genomför utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs konsthall 1980. Intentionen var att ge plats för en bredd av kvinnliga konstnärskap, bryta ner hierarkier och motsätta sig myten om det manliga geniet. Jönsson intervjuar konstnärer som var aktiva under 70-talet och vi får höra deras syn på vad det var som hände.

Filmen väver samman bilder och reflektioner kring detta 1970-tal med en samtida rörelse, en feministisk grupp av konstnärer i Berlin, ff . Jönsson är på plats när ff arrangerar utställningen The Temporary Autonomous Zone i Warszawa 2014, tillsammans med polska konstnärer. Även här får vi möta konstnärerna bakom – ff-medlemmar berättar om sina konstnärskap och sin syn på hur de verkar feministiskt i ett konstklimat som än idag är långt ifrån jämlikt.

http://www.gittanjonsson.se

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnokulturfestivalen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vi_arbetar_för_livet

http://fffffff.org

 

Samtal Maria och Inger 2018-10-29

M: Jag tycker det var intressant att se filmen och dra paralleller till vårt nätverk, FAS, när det bildades. Just det där som konstnären Lotta Hagerman uttrycker det i filmen, att de eftersträvade något av ”en befriad zon”. Hon pratade om det i samband med festivalen på Gamla riksdagshuset, äntligen fick de kvinnliga konstnärerna ”bre ut sig på egna villkor”.

I: Ja, det där ”att bre ut sig” fanns ju med som en devis när FAS bildades. Det är en fin och rolig koppling.

M: När FAS bildades var det ju inget kvinnligt nätverk, men kanske ett nätverk för konstnärer som arbetar med ett ”kvinnligt” material, om det går att säga så om textil. Eller i alla fall ett material som delvis har en kvinnlig historia. Och att vi hade som intention, och har väl fortfarande, att ge materialet en plats, att låta det ”bre ut sig på egna villkor” om vi refererar till Hagerman.

I: Jag tyckte det var så rörande när Veronica Nygren blir intervjuad i början av filmen. Hennes sätt att beskriva arbetet med Kvinnokulturfestivalen, hur hon förklarar betydelsen av att lyfta fram kvinnliga konstnärskap. Det är precis samma röst som 1998 argumenterar för bildandet av FAS. Men det är intressant det du säger, att FAS aldrig har uttalat någon specifik feministisk hållning. Hur ser vi själva på våra konstnärskap: kopplar vi textil, och vårt val av textil, till ett feministiskt ställningstagande? Tänker du så?

M: För min del är det nog så att tekniken har en historia, där kvinnligt hantverk finns med. Det finns en drivkraft i att lyfta fram ett hantverk som är kopplat till ett kvinnlig domän.

I: Jag tror ungefär på samma sätt som du. Jag kanske inte tänker medvetet att jag för en feministisk kamp med mina verk. Men att välja textila material och att hävda dom står ju för något ändå. Kan vi se andra kopplingar i filmen till FAS? Det här med att arbeta kollektivt till exempel.

M: Ja, det tänkte jag också på. De gick ju ihop som ett kvinnligt kollektiv, Gittan och gänget. Vi använder mer begreppet ”nätverk”. Jag kan själv tänka att ”nej, nej jag vill inte vara med i ett kollektiv, jag är bara jag! Jag är intresserad av våra gemensamma frågor, men jag vill INTE vara ett kollektiv med er.” Det är intressant det där, hur vi benämner oss. Då var det kollektivet och nu är det nätverket som gäller.

I: Förstås var det en annan tid då. I filmen berättas om hur gruppen av kvinnliga konstnärer vänt sig till Moderna Museet för att få till en stor utställning där. De fick svaret att museet inte var intresserade av några grupputställningar, de ville fokusera på enskilda ”genier”. Och när konstnärerna då frågade varför de inte visade några kvinnliga konstnärskap, verkar de ha fått svaret att det inte finns några kvinnliga genier.

I: Men om vi tittar på Arvbetagelse, där är vi väl ändå ett kollektiv? Eller ett kompani, som Anna Sjons Nilsson föreslog, det är så fint begrepp.

M: Vi är liksom en kropp. Ibland. Alltså när vi gör våra gemensamma gestaltningar. Vi är individer som går ihop i ett kollektiv, när vi själva väljer. Hur tänker vi kring att Arvbetagelse blir ”en kropp” och gör gemensamma gestaltningar? Tänker vi att det blir mer tyngd i verken? Att vi kommer ut med det på ett annat sätt? Vad är styrkan med det egentligen?

I: Jag tänker på det som en metod, att vi gör något tillsammans som inte hade blivit gjort annars. Att det är en slags massverkan vi får till. Som när vi gjorde dräll-tapeten på Dalarnas konsthall, den bestod av tusentals A3-rutpapper som vi ritade förhand. Eller som nu när vi gjorde förarbetet till filmen Landskapsarbete. Kanske är det så att vi kommer fram till grejer på ett annorlunda sätt när vi är en grupp. Att vi liksom funderar, i bästa fall, tillsammans.

M: Jo, var och en är ju begränsad av sitt eget tankesätt. Tillsammans blir det något annat. Det är det som är det roliga.

I: I slutet av Gittan Jönssons film ställer de en konkret fråga: har det vi gjorde haft någon betydelse?

M: Så klart har det haft betydelse. Kommer du ihåg utställningen på Liljevalchs?

I: Arbeta för livet? Ja, det var 1980, jag hade inte ens börjat på konstskola då. Jag såg den, men minns bara svagt. Men jag får nästan lite dåligt samvete när jag nu ser filmen och hör hur konstnärerna i den pratar om utställningen. Jag började på Konstfack 1983 och då kändes det som att jag ville arbeta på ett helt annat sätt än konstnärerna i filmen. Speciellt tror jag att jag ville bryta mot det sätt som textil användes. Det här att textil var ett tvådimensionellt medium, illustrativa applikationer, bildvävar och broderier…det kändes bara som ett stort nej. Kanske var det också en generationsfråga, vi ville ha något annat helt enkelt. Som till exempel det som kom från Östeuropa, där textil användes som ett skulpturalt medium, monumentalt till och med. Det kändes mycket mer spännande. När jag ser filmen vill jag nästan säga: Förlåt, ni betydde jättemycket! Ni banade väg för något så viktigt. Även om vi inte har det jämlikt nu så är det ju ofantligt många fler kvinnliga konstnärskap som blir synliga.

M: När jag ser filmen märker jag att jag inte känner till den här historien. Arbeta för livet hade jag till exempel inte hört talas om. Jag började på Konstfack 1992. Jag upplevde t.ex inte att lärarna var bra på att länka samman dåtid med samtid, så att historien hölls levande. Det är viktigt att som utövare själv vara med och lyfta fram kvinnor. Jag kände helt enkelt inte till hur konstnärer i Sverige arbetat med textil på 1970-talet. Jag kommer däremot ihåg Magdalena Abakanowicz – hon hade en stor utställning på Kulturhuset när jag gick på Nyckelviksskolan i slutet av 80-talet. Den tredimensionella ingången till textil gillade jag

I: Men vi är förstås ändå eniga om att det som visas i filmen, hur kvinnliga konstnärer började ta plats, har haft stor betydelse.

M: Ja, varje generation banar ju säkert väg. Det förstår och greppar man kanske inte själv. Tänker på vår utställning Material Matters i Norrköping 2002, vad betyder den? När man är i sin tid kan man ju inte heller förstå vad det man gör betyder. Vi ville lyfta in textil i ett samtida konstbegrepp. Vi som deltog hade plockat ut våra förebilder, det var ett subjektivt urval på det sättet. Vilket också kritiserades från vissa håll, att de som kanske haft större betydelse rent historiskt inte var med.

I: Vi ville visa på hur textil sedan 1970-talet använts i konsten, och hur det används i samtidskonsten. Femton år senare görs samma sak på Bonniers konsthall i utställningen Ny Materialism.

M: Vi kan fråga oss själva vad Material Matters betytt, för att dra paralleller till filmen och konstnärernas undran över Arbeta för livet.

I: Det en maktsituation att beskriva historien. Konstnärerna i filmen kämpade till sig positioner för att inte bli osynliggjorda. När SVT inte tar in Gittans film riskerar denna viktiga period som filmen gestaltar att bli bortglömd. Berättelsen om Arbeta för livet och historien om Kvinnokulturfestivalen finns inte längre. Den går inte att läsa i historieböckerna. Filmen är därför verkligen ett viktigt kvinnohistoriskt dokument.

M: Det är rätt spännande egentligen. Ska vi kulturarbetare behöva skriva in oss själva i historien, exempelvis göra en film om historien för att bevara det som skedde. Eller som vi i FAS där tankar om att skriva en bok om nätverkets tjugo år finns. Att vi till och med måste ta hand om historien.

M: I filmen säger de att utställningen Arbeta för livet kom i rätt tidpunkt. Ska man som konstnär anta en strategi och avvakta tills tiden är rätt. Tänker igen på Material Matters. Vi arbetade med den utställningen i en tid då textil inte visades på konstscenen. Ska vi i det läget tänka, här har vi en bra idé – vi sparar den. För konceptet kommer inte landa rätt just nu. Vi sparar idén tills det har börjat hända något på området.

I: Det är inte bara tiden, det är ju också avsändaren. Var avsändaren befinner sig handlar också om makt.

M: Men någon ska också bana vägen. Städa upp som Gittan Jönsson säger.

I: Det blir ett bra slut på samtalet: Tack för att ni städade upp, vi måste fortsätta jobbet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s