Fäboden och kostigen som försvann

Etapp 13: Ljusbodarna – Skogen – Ljusbodarna
Deltagare: Catarina W. Källström med vandringskamrater Mats, Susanne och Kam
Tid: 11.37 – 14.20 = 2 tim 43 min
Resterande tid: 26 tim och 01 min

1a_fabod

I min farmors gamla fotoalbum finns massor av svartvita fotografier. Fint insatta i jämna rader. Det har skrivits årtal, 1927 och 1929. Inte så många noteringar om namn eller orter. Det är klart hon kände ju igen personerna på bilderna. Men nittio år senare är det svårare att veta vem och var. Att farmors mormor kom från Risätra i Lima det har jag alltid vetat men också att de lämnade byn i slutet på 1800-talet. På en bild poserar farmor och hennes moster tillsammans med några andra uppflugna på taket till en lada, Rismyran Fäbodar semestern 1929. På en annan sitter de inne vid öppna spisen, I fäbodarna Lima. Vilken relation de har till fäboden vet jag inte. Kanske var det bara ett utflyktsmål eller om fäboden faktiskt brukades av släkten.

Det väcker mitt intresse för vad en fäbod är. Fäbodställe, säterbruk, fäbodvall. Långfäbodar, hemfäbodar och halvfäbodar. Jag läser att det finns flera olika benämningar på och typer av fäbodar med komplexitet i variation och funktion. Geografiskt verkar fäbodbruk ha varit vanligast i Norrland och norra Svealand. Den rådande huvuduppfattning om ursprung är den att man behövde mer bete åt djuren och då sökte sig från gården för att hitta skogsbete. Fäbodstället blev ett komplement till gården. En överlevnadsstrategi. Åkermarker behövdes för att odla säd. Djuren behövde beta och genom att slå skogsängar och myrar fick man vinterfoder. Alternativet var då att under sommarhalvåret förflytta sig till byns utmarker. Var det då tillräckligt långt behövdes övernattningsstuga, fähus, hölada, eldhus, kokhus och mjölkbod. Antalet byggnader varierade och de var mer eller mindre enkla beroende på förutsättningar och behov. Ett utvecklat fäbodsystem uppstår som reglerar äganderätt och tidpunkt när förflyttningen ska ske. Forskningen verkar luta åt att det äldsta fäbodväsendet härrör från medeltiden för att sedan expandera under 1600-talet. Kulmen nåddes i slutet av 1800-talet för att därefter överges i takt med industrisamhällets intåg och i stort sett upphöra i mitten av 1900-talet.

Att ta hand om kor, getter och får var kvinnornas arbete. Kreaturen gav ju livsmedel. Hästen däremot användes till tungt arbete på fälten och i skogen och var mannens ansvarsområde. Att valla djuren är ju också förbehållet kvinnorna. I Sverige ser vi sällan män på den positionen, några herdar talas det inte om. Det kan komma sig av ett kungligt påbud i slutet av 1600-talet att inga pojkar utan hellre då quinfolk skulle användas till vallhjon. Detta för att minska risken för det vederstyggliga tidelagsbrottet. Tydligen så pass förekommande att det behövde stävjas av kungen.

Kvinnorna som arbetade på fäboden kunde vara tillfälligt lejd arbetskraft eller fäbodlagets egna pigor, döttrar och husmödrar. Tidigt på morgonen innan djuren följdes ut i skogen skulle de mjölkas, fähusen skulle mockas och den värdefulla gödseln tas om hand. Det var ett stort ansvar att hitta bra bete i skogen, att inte komma över på grannens område och gå i en viss ordning så att marken kunde återhämta sig. Skydda kreaturen mot rovdjur och eftersom vallningen sköttes av kvinnor var det aldrig tal om att de skulle bära vapen. Med yxa, eld och horn att ljuda i skulle björnen hållas borta. Alla betesdjur skulle med hem, om någon ko inte kom fick kullan ut och leta. De som var kvar på fäboden arbetade med att ta hand om mjölken. Elda, koka mesost, kärna smör och ysta. Bära vatten, grytor och kärl skulle noga diskas efter användning. Det ordnades med förvaring och lagring av de mjölkprodukter som tillverkades. De skulle samla vidjor, böjliga kvistar, och ris för göra rep och kvastar. Väl hemma från skogen skulle djuren mjölkas igen. Ingen gick sysslolös.

På en av bilderna i boken jag läser står några flickor i enkla kläder utanför ett lågt timrat hus. Runt midjan har vallpigan flera påsar. Med sig har hon matsäck och kanske lite piptobak. Sleke, en blandning av salt och mjöl, för att locka med sig korna. I ett band hänger nog ett kohorn. Det behöver hon för att kunna kommunicera och göra sig hörd i skogen. En yxa och kniv tillsammans med elddon har hon också. I en av påsarna ligger stickningen. Samtidigt som hon går stickar hon strumpor. Hon har säkert också något sömnadsarbete att ta fram under middagsvilan. All tid togs tillvara. Där står hon nu framför fähuset tillsammans med sina kor färdiga att ge sig av. Hon ser så självklar ut. Jag tycker hon är modiga. Men hade hon något val?

Jag tänker att kvinnorna på fäboden arbetade hårt under ganska primitiva förhållanden. Det finns ändå en romantiskt föreställning om fäbodlivet. Bilden av en sorglös kulla i färggrann dräkt som blickar ut över blånande berg och gröna dalar, antagligen med en näverlur i händerna har mångfaldigats. Undrar vad den kommer av?  Kanske är det så att trots det hårda arbetet fanns en frihet på fäboden, en gemenskap och kompetens utöver det vanliga.

Jag åker med några vänner till Ljusbodarnas fäbodar i Leksand. Jag vill gå på gamla kostigar. Vi tittar lite snabbt på informationsskylten och det finns markerade leder att följa. Vi tar oss genom det elektriska viltstängslet och följer den smala skogsstigen. Känslan av att nu står nog björnen och lurpassar bakom en buske växer sig allt starkare. VI GÅR ÖVER DAGGSTÄNKTA BERG, FALLERA…här gäller det att göra sig hörd.

Ledens markeringar stämmer inte riktigt längre, jag har ju kartan i huvudet. Det var ju bara att gå runt. Det borde komma en stig som leder tillbaks mot fäboden snart. Vi går och går samtidigt blir molnen mörkare och mörkare och snart kan inte himlen stå emot utan regnet fullkomligt öser ner. Två plastponchos och ett litet paraply att dela på. Vi blir blöta, riktigt blöta, samtidigt som vi bestämmer oss för att vända. Kartan i mitt huvud stämmer inte längre…OCH SORGER HAR VI INGA VÅRA GLADA VISOR KLINGA. Björnen står kvar i snårskogen. Det är en lättnad att åter se gärdsgårdarna och de timrade husen. Strax bortanför står bilen parkerad.

Litteratur jag läst: Fäbodar, redigerad av Hans Lidman LT:s förlag 1963, Leksands Fäbodar av Sigvard Montelius 1975 och Säterbruk särskilt under 1600- och 1700-talen, Täpp John-Erik Pettersson, Särtryck, 1991.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s