Vandra på fjället

Etapp 14: Storulvåns fjällstation – Sylarnas fjällstation
Deltagare: Margareta Danhard
Tid: 10.30 – 17.30 = 7 tim
Resterande tid: 20 tim och 11 min

Min vandring är ett arbete tänker jag, ett kroppens arbete, en sju timmars arbetsdag. Jag funderar över mitt behov av att vandra. Denna gång har jag rest själv och jag har längtat efter att få vandra på fjället i tysthet med mina egna tankar. Men denna första av mina planerade fyra vandringsdagar är fylld av andra vandrare och jag störs av deras högljudda samtal. Leden är upptrampad, söndertrampad och bitvis är den som en fjällens motorväg med upp till fem ”filer”. Jag läser på STFs hemsida att denna led är den mest populära i landet. Men jag kommer att vika av från denna led och i stort sett vandra själv de övriga tre dagarna.

Jag vandrar i pilgrimstakt, sakta med tre längre pauser där jag gör små studieskisser i akvarell. Också ett slags arbete, minnesskisser över min vandring, men främst nöjet av att hitta linjer och färger i något från min omgivning. I detta fall motiv som både befinner sig nära och långt bort; ryggsäcken, vy över Sylarna och min kaffekåsa. Som en summering av min vandrings essens; att kunna bära med mig allt jag behöver, i en slående natur där kaffet smakar som bäst efter några timmars vandring. Finner ett foto på de första turisterna som bestiger Sylarna, Storsylstoppen, taget i början av 1900-talet. Nio personer syns på bilden, både män och kvinnor. Två av dem ser ut att ha anteckningsblock och penna. Jag undrar vad de noterar och om även de gör små skisser av vad de ser? (https://digitaltmuseum.se/011013077742/de-forsta-turisterna-pa-toppen-av-storsylen-fjallandskap)

6 första fjällturisterna

Jag gillar denna eftertänksamhetens pilgrimstakt. Jag kommer att korsa den gamla pilgrimsleden som går till Trondheim/Nidaros. Antagligen samma led som Heliga Birgitta vandrade för ca 680 år sedan. Pilgrimsvandring, en religiös arbetsvandring där man ville uppnå bot och bättring och få syndernas förlåtelse. Jag finner en bild på nätet av Birgitta i pilgrimsdräkt, ett handkolorerat träsnitt från ca 1475, och en sägen om att Birgitta skulle ha tvättat sina kläder vid Storsjöns strand, nära Hackås medeltida kyrka. Berättelser som gör att Birgitta kommer en nära in på huden. Vardagliga sysslor som handlar om kropp och kläder, svett och smuts. Händelser knutna till den plats jag vandrar på. Att jag går samma stig som Birgitta och ser samma landskap. Antagligen blev Birgittas vandring en slags vardag då den sägs ha tagit 30 dagar. (www.nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/sjalen-ar-av-laangt-battre-natur-an-kroppen/ och http://www.pilgrimsleder.se/historik/)

”Här kan man känna historiens vingslag när man tänker på den heliga Birgitta! I ett brev till en god vän, berättade hon om den vackra leden genom Skarvdörren, på sin väg till Nidarosdomen i Trondheim.”… ”Den djupa ledfåran visar att många många tusen pilgrimer vandrat här”. https://www.funasfjallen.se/sommar/aktiviteter/29-helags-pilgrimsled-32km/.

Kanske var dessa pilgimsleder på fjället lika mycket befolkade av ”turister” på 1300-talet som vissa leder är idag. Och då som nu så berörs man av fjällets skönhet. Att vara i rörelse en hel dag (flera dagar) gör också att uppmärksamheten förändras. Jag tar in min omgivning på ett mer närvarande sätt. Speciellt det gula gräset ”slår mig”, ja det är så vackert starkt att det gör ”ont”. Även om jag inte vandrar för bot och bättring så är vandringen verkligen en lisa för själen. Jag fotar gräset men den starka känslan vill inte fångas på bild.

Jag ser många renar och tänker att jag går på en arbetsplats. Här har människor följt sina renar och vandrat långa sträckor. Deras arbetsplats har varit deras boplats. De har flyttat sin bostad, sin kåta, men fjället i sig har varit deras livsplats. Jag är på besök i denna värld. Jag går på ledade stigar och bor i turiststugor. Jag har ett behov av denna natur och att få vandra i den.

Jag går själv men har kontakt med folk på kvällarna och via Facebook och Instagram. I dialog med andra vandrare förstår jag att det ultimata är att vandra oledat och att bo i tält. Att leva så nära naturen som möjligt, att bo i stugor är ”fusk”. En person nämner att även tält är ett hinder och att sova under bar himmel är det bästa. Någon reflekterar över paradoxen i att vandra själv men samtidigt vara uppkopplad mot Facebook / Instagram. Själv känner jag mig ”lagom” i dessa sammanhang. Jag vill gärna ha bekvämlighet att sova i stugor, främst för att slippa bära en allt för tung ryggsäck. Men jag behöver inte ha de bekvämligheter som finns på fjällstationerna, såsom dusch, vattentoalett och restaurang. Känns helt galet med tanke på att allt flygs upp med helikopter. Då njuter jag istället av enkelheten med att vaska av mig i en kall sjö och av att få bära upp vatten till stugan.

Även samerna, likt dalkullorna, gjorde olika slags arbetsvandringar till Stockholm. En kvinna, Maria Magdalena, färdades på skidor mot Stockholm år 1864 (i Gävle tog snön slut och hon fortsatte med diligens). Hennes arbetsvandring bestod i att kämpa för att samerna skulle få en skola. I Gävle föreläste hon på skolor om sin sak och i Stockholm sökte hon audiens på slottet och fick träffa drottningen. Drottningen var starkt benägen att gynna utbildningssatsningar och samiska kvinnor. Maria Magdalena fick med sig skolmaterial hem och annat till den nya skolan, samt brev från kungahuset. (www.southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/04)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s