Längs med Strömmen från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt

Etapp 16: Norrköpings industrilandskap
Deltagare: Frida Berntsson med vandringskamrat Elis Berntsson
Tid: 10.28 - 12.15 = 1 tim 43 min
Resterande tid: 15 tim och 39 min

En söndag i oktober strövar jag och Elis genom industrilandskapet i Norrköping. Landskapet sträcker sig från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt. Området består av Strömmen och fabriksbyggnader och vi grips av de vackra  byggnaderna och den mäktiga forsen. Det är ännu inga andra här den här tiden på söndagsförmiddagen, men ändå är det inte svårt att föreställa sig hur livfullt det måste varit här var en gång i tiden.

I slutet av 1700-talet inleddes den industriella revolutionen i Storbritannien och den är en av historiens mest radikala förändringar i världen. Revolutionen innebar att samhällsekonomin förändrades i grunden genom att stater gick över från en jordbruksbaserad ekonomi till en ekonomi baserad på en storskalig industriell produktion. Det som kännetecknar den industriella produktionen är den mekaniserade fabriksproduktionen. De tekniska uppfinningarna gällde tillverkningen av järn och produktionen av kol men också till stor del av framställningen av textila varor. I samband med det industriella genombrottet i Sverige vid mitten av 1800-talet hade textilfabrikerna en radikal betydelse för svensk ekonomi och arbetsliv. 1800-talets första hälft kännetecknas av jordbruksomvandling, kommersialisering och begynnande konsumtionstillväxt. Från 1890-talet och framåt betecknas som industrisamhällets genombrottsperiod med industrialisering, urbanisering och modernisering på flera olika områden.

Under 1800-talets första hälft började bomullsspinnerierna mekaniseras och därefter vävningen. 1834 etablerades Sveriges första mekaniska väveri, Rydboholms väveri i Västra Götaland, vilket kom att bli ett genombrott för den svenska textilindustrin. I de stora spinnerierna och väverierna infördes fabrikssystemet med mekanisering och arbetsdelning efter brittiskt mönster. 1880 och 1900 skedde en stark expansion. Kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborg, Norrköping, Sjuhäradsbygden, Skåne, Halland. Även sömnaden industrialiserades under 1900-talet första hälft genom beklädnadsindustrins tillväxt. Dessa övergångar till industri var förknippade med tillgången till maskiner, men de sammanföll också med förändringar i samhället. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet.

Den typiska arbetaren i textilfabrikerna kring sekelskiftet i Sverige, var en ung, ogift kvinna. Många var ensamstående men även gifta kvinnor arbetade och bodde i företagens bostäder. Fabrikslokalen fungerande som en inofficiell barnstuga, där barnen snart fick göra rätt för sig. Detta stred mot tidens lagstiftning, men gav samtidigt möjlighet för mödrarna att arbeta. Runt 1920 började fabrikerna inrätta daghem och skolor som låg i anslutning till fabrikerna, vilket avlägsnade de allra minsta barnen, men barnarbetet var fortfarande utbrett i fabrikerna.

            ”Spinnerierna äro sedan gamalt kända för att vara farliga arbetsinrättningar. Även ehuru vid ifrågavarande spinneri under de senare åren högst anmärkningsvärda förbättringar blivit gjorda, är dock luften i detta slags etablissement ytterst skadlig att inandas genom de massor av allehanda stoff, som ständigt flyga omkring därinne. På väverskorna verkar dessutom en liten detalj. När de skola sätta in vävskeden och för detta ändamålet få fram tråden, sker detta genom munnen. Den sättes till en öppning i skeden och genom att draga in andedräkten, tages tråden fram. Att detta är en särdeles verksamt sätt att draga stoff direkt i lungorna, torde vara tydligt. Det oerhörda bullret av maskinerna, som gör det nästan omöjligt att tala med grannen, har även i längden en nedsättande inverkan på hela nervsystemet. Detta bör även rent ekonomiskt tagas i beaktande. Ty små löner äro ännu mera otillfredsställande, ifall deras förvärvande ofta nog i längden medför en obotlig hälsa.” (Gustaf af Geijerstam, 1894)

I denna miljö levde textilarbetarna större delen av sin vakna tid. Fabrikerna använde sig av olika ordningsreglementen för att arbetarna skulle anpassa sig till fabriksarbetets krav på regelbundenhet och kontinuitet. Om dessa inte följdes kunde konsekvenserna vara indragen dagspenning eller fysiska bestraffningar. För att ytligare effektivisera arbetet inrättades stämpelur och ackordtid. Arbetstiden var i snitt 60 timmar per vecka och arbetarna hade ingen tid för rekreation. Levnadsförhållandena för fabriksarbetarna var således mycket låga; usla arbetslokaler, dåliga bostäder, låga löner och undernäring. Att fabriksarbetarna överhuvudtaget klarade sig berodde på att bostäderna var mycket billiga eller gratis och i vissa fall fri eller billig ved samt potatisland och gris. Familjearbetet är en annan del som bidrog till överlevnaden, dock fick kvinnan betala ett högt pris, då hennes tillvaro blev fruktansvärt slitsam. Arbetarna var i stort sett rättslösa och underkuvade gentemot kapitalägarna och i samhället, de levde i fattigdom och misär. Den enda vägen för att förbättra sina villkor var att organisera sig fackligt och politiskt för att värna om sina intressen.

Fackföreningarna hade dock svårt att vårt att hittat engagemang hos textilarbetarna. Anledningen till det kan ha berott på den långa arbetstiden; arbetaren hade helt enkelt inte tid eller kraft att intressera sig för annat än att överleva. Samtidigt var det försämringarna av arbetssituationen som ledde till protester. Det gjordes upprepade försök att organisera arbetarna, men den fackliga aktiviteten mötte motstånd av fabrikscheferna, vilka var motvilliga att förhandla. Detta resulterade i uppsägningar och att vissa familjer tvingades att flytta. Missnöjet växer dock och trots motgångarna är förbundsstyrelsen benägna att fortsätta sin agitation. Socialdemokraternas ungdomsrörelse spelade också en viktig roll i arbetet av att samla arbetarna och att organisera motståndet. För att stärka organisationen ytterligare samarbetade olika fackförbund över förbundsgränserna, de stöttade band annat varandra ekonomiskt. Detta leder tillslut till att kommer förhandlingarna igång som resulterade i en omfattande sociallagstiftning, med socialförsäkringar, minimilön, pensionsålder och åtta timmars arbetsdag. Detta förbättrade arbetsvillkoren radikalt vilket ökade arbetarnas levnadsstandard vilket resulterade i att små välfärdssamhällen istället växte upp runt fabrikerna.

På grund av arbetarrörelsens framgångar som resulterade i höga arbetskostnader för textilindustrierna samt ökad import, minskade sysselsättningen drastiskt mellan 1950-1968. Detta resulterade i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och ökad import av varor och från mitten av 1980 talet började den svenska tekoimporten att avregleras i Sverige. Tekokvoter hade sedan 1967 använts som ett komplement till importtullar i syfte att skydda svensk textilproduktion. Dessa satte en gräns, angivet i styck eller vikt, på maximala tillåtna importen under ett år. I avregleringsoppositionen framgick att syftet med avregleringen för den ekonomiska politiken var att få ner inflationen. Tekosektorn ansågs som inflationsdrivande, vilket resulterade i att handelshindren togs bort och konkurrensen från utlandet uppmuntrades. Avsikten med avregleringen var att dämpa prisökningarna i samhället och därmed gynna konsumenterna. Dessutom antogs avregleringen leda till positiva effekter för utvecklingsländerna. 1991 avskaffade Sverige sina restriktioner men var tvungna att återinföra dem när vi gick med i EU 1995. Sverige inordnades i kvotsystemet med övriga EU-länder samtidigt som EU ökade de gemensamma kvoterna i syfte att behålla det svenska handelsmönstret.

På grund av ovan nämnda orsaker fick Sverige under 90-talet svårt att behålla någon av sina marknadsandelar och textilindustrin genomgick ännu en betydande omvandling. Detta resulterade i att varken textilindustrin eller konfektionsföretagen kunde behålla verksamheterna inom landet. Utlokaliseringen placerades i låglöneländer som Portugal och Finland och senare etablerades tillverkningen i Baltikum. I dag har Sverige liten hemmamarknad, vilket har gjort oss mycket beroende av de internationella marknaderna. Den svenska exporten har inriktats på förädlande av kapitalintensiva varor som vi tidigare kunde ha komparativa fördelar med att själva tillverka samt utveckling av processtekniska och teknologiska lösningar. Låglöneländernas arbetskostnader är betydligt lägre än de svenska arbetskostnaderna. I den arbetsintensiva tekoindustrin utgör produktionskostnaderna upp till 50 % och det blir avgörande för handelsströmmarna. Merparten av den svenska importen kommer från EU och Sydostasien. I och med konkursen av den 140 år gamla textilkoncernen Borås Wäfveri i november 2010 har Sverige ingen storskalig textil industri kvar i landet. Företaget har länge kämpat för att behålla sin produktion, men på grund av ökat pris på råbomull, att försäljningen har minskat och att aktierna sjönk kraftigt, var konkursen ett faktum.

Den globala handeln har under de senaste trettio genomgått en radikal förändring. På grund av marknadsekonomier, den elektroniska revolutionen, avregleringar och billigare transporter har företag möjlighet att flytta sin produktion. Detta innebär att multinationella företag etablerar egen produktion i nya länder, men också genom att de lägger ut produktion på underleverantörer i utvecklingsländer. När det gäller textilier och kläder sker huvuddelen av tillverkningen i Asien, framförallt i Kina. Men även Vietnam, Kambodja, Indien, Bangladesh och i Indonesien har en omfattande textilproduktion. Den internationella produktionsfördelningen har inneburit en snabb tillväxt för många utvecklingsländer, men i andra delar av världen har investeringarna uteblivit. Det gäller framförallt i vissa delar av Afrika, men också i Latinamerika och i det forna Sovjetunionen.

Den nya globala konkurrensen och den nya internationella produktionsfördelningen har inneburet en snabb tillväxt av den globala industriarbetarklassen. Under de senaste åren har miljontals kvinnor flyttat från byar till industriområden nära städerna, vilket har förändrat deras livsvillkor radikalt. Inte bara när det gäller försörjning, arbete och bostäder, utan också sociala relationer och familjemönster. Dock uppmärksammas arbetsvillkoren i de fattiga ländernas låglönefabriker.

            ”Det berättas om löner som inte når upp till minimilönenivå, anställningskontrakt som inte finns, att löner inte betalas ut i tid eller hålls inne med olika argument. Sexuella trakasserier riktade mot arbetare, både fysiska och psykiska bestraffningar, mörka, trånga, heta och bullriga arbetsplatser, användning av farliga kemikalier, stängda utrymningsvägar och dålig brandsäkerhet i övrigt, tvångsarbete, påtvingat övertidsarbete, förbud mot toalettbesök, ingen matservering eller plats att äta, dåliga bostadsförhållanden för de som bor i fabrikens bostadshus, inlåsningar på kvällarna, för hög hyra och för dyr mat samt aktivt agerande mot facklig organisering och avtalsförhandlingar.” (Lindström, Sverker, Gränslösa kläder)

De fackliga rörelserna arbetar tillsammans med konsumentorganisationer och NGO:s (icke-statliga organisationer) med frågor som rör fackliga rättigheter som löner, arbetsmiljö och miljöaspekter. Även fackliga organisationer och folkrörelser i andra delar av världen engagerar sig i de grova missförhållandena inom lågproduktionen. Det kan handla om att stödja en facklig organisation, att använda konsumentmakten, att sprida information och att driva opinionsarbeta och folkupplysning. Ett resultat av detta arbeta är att uppförandekoder och globala ramavtal har tagits fram föra att sluta avtal mellan globala fackliga organisationer och de multinationella företagen. Dock återstår det mycket arbete för att förbättra villkoren för de människor vars liv påverkas av produktion. Jag tänker att många paralleller kan dras från dagens globala produktion med den historiska produktionen av textilier. Det handlar främst om hur industrin påverkar människors sociala villkor.

2005 var jag i Indien för att undersöka vilka konsekvenser omstruktureringen av textilindustrin medförde i samband med att multifiberavtalet upphörde att gälla vid den tiden. Då fick jag möjlighet att besöka flera olika textilfabriker i Indien och få en inblick i textilarbetarnas arbetsförhållanden. Dock var det svårt att få en helhetsbild av situationen, då det var svårt att få tillträde till mindre välbärgade fabriker. Men för mig var resan viktig för att jag skulle förstå hela produktionskedjan och den globala handeln av varor.  Bilder från Arvind Mills Limited i Ahmedabad.

Referenser: Bedire, F. (1988) Bebyggelsehistorisk tidsskrift. Textilindustrins miljöer, 15.
Kallin, M. (1993) Tekoavregleringen. Pris och konkurrenseffekter. Stockholm: Konkurrensverket. Lindström, S. (2004) Gränslösa kläder. Stockholm: Bokförlaget Atlas.
http://www.swedwatch.org/sv/start http://www.wto.org/ Winberg, W. (1999) Fabriksfolket. Textilindustrin i Mark och arbetarrörelsens genombrott. Stockholm: Podium.

1 tanke på “Längs med Strömmen från Drags och Gryts fabriker ner till gamla Tuppens tomt

  1. Pingback: I spåren av en barnamörderska, spinnhusfånge 1799 – 1801 | ARVBETAGELSE – EN ARBETSVANDRING

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s