Tillbaks till Lima i Dalarna

Etapp 18: Risätra
Deltagare: Catarina W. Källström
Tid: 12.15 – 14.30 = 2 tim 15 min
Resterande tid: 10 tim och 04 min

Min farmors mamma Emilia var född 1890 i Minnesota, USA det tyckte jag alltid var så spännande, att hon kom från Amerika. Hon bodde i Hedemora och jag och min bror var ofta där under vår uppväxt. Emilias syster Marta kom ofta och hälsade på. Marta var inte född i Amerika. Det fanns också en äldre syster som hette Jenny hon föddes i Risätra, Lima i Dalarna och dog 1923 i Chicago 36 år gammal. Jag har också hört talas om att ytterligare ett par syskon bodde i Amerika. Så en dag i somras kommer det ett brev till min bror från en Martha H. i Florida. Hon skriver att hon är barnbarn till en Martin och att hennes great grandfather hette Eric. Att hon är döpt efter sin morfars syster aunt Martha. Hon bifogar några bilder och ja det är samma bilder som jag har i mina album efter farmor. Nu har hon fått hjälp att hitta oss och plötsligt finns det personer jag inte visste om som delar min historia. Några namnbyten och annorlunda stavningar har skett genom åren men visst är vi släkt.

På ett fotografi från en studio i Minneapolis, Minnesota sitter familjen. De ser rätt avspända ut men tittar allvarligt in kameran. Jenny i knät på sin pappa Erik, barnen Lars-Erik och Martin, längst till höger mamma Martina. Det kan ha gått tre år sen de gick till prästen i Lima för att få utflyttningsbevis den 4/5 1887. Erik Larsson med hustru och tre barn står upptagna i kyrkboken. Utflyttade till Nordamerika. Jenny är då bara några månader gammal. De lämnar alltså Dalarna men kommer att återvända efter en tid. I fotoalbumet hittar jag en bild från 1920. Här står delar av familjen framför huset i Hedemora med ytterkläderna på och korgarna packade. Kanske ska de på  utflykt. Jag tror jag kan identifiera dem. Martina, hennes barnbarn, min farmor i sjömansmössa och farmors pappa. En pojke som jag tror är Martinas och Eriks yngsta barn, där bakom står Marta i keps, Erik, Jenny och längst till höger Emilia. Tre av personerna har jag haft nära kontakt med och den äldsta dog så sent som 1996.

                         Jag såg filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna på tv när jag var liten, kommer ihåg att den var  läskig och eländig. Under senare år har den svenska emigrationen till USA uppmärksammats i böcker (t.ex Swede Hollow, Ola Larsmo 2016) och tv-serier.(Bye-bye Sverige, SVT och Allt för Sverige, SVT) Drygt en miljon svenskar emigrerade till Nordamerika perioden 1850-1930. Jag hittar en uppgift om att det från Dalarna åren 1851 till 1925 utvandrar runt 44 000 personer. Från Lima ska under samma period 727 personer ha lämnat hembygden för det nya landet. Vad hade de för skäl att lämna Sverige? Till en början kan frågan om religionsfrihet ha spelat en viss roll. Konventikelplakatet var en förordning som förbjöd bönemöten i andra lokaler än kyrkan. Oliktänkande förföljdes av kyrkan och statsmakten fram till att lagen avskaffades 1858. Även därefter har det i Dalarna varit ett motiv för att utvandra till ett land med större tolerans och frihet på detta område. Precis i början på 1900 skärptes värnpliktslagarna med längre tjänstgöring och ett visst motstånd mot militären fanns. Vilket gjorde att en del unga män emigrerade. Politiska motsättningar bidrog också och efter storstrejken 1909 blev fackligt aktiva arbetare svartlistade och tvingades söka sin försörjning på annat håll. Men i de allra flesta fall så var det av ekonomiska skäl man emigrerade. I slutet av 1860-talet kom flera svåra år med missväxt då skörden ruttnade bort ett år och torkade bort ett annat. Folket svälte och hungersnöden i kombination med snabb befolkningsökning och svårt att få lönsamhet i jordbruket blev starten på massemigrationen till främst Nordamerika. Ägosplittringen i Dalarna med ett sönderstyckat jordbruk var besvärligt och hindrade utvecklingen. Då var de frestande med de amerikanska homesteadlagarna (Homstead Act) som erbjöd mark för nyodling utan stora kostnader. Amerika blir snart familjärt. Nästan alla har släkt eller någon bekant som flyttat. Breven hem talar om möjligheterna och äventyren. Men också om svårigheter att känna sig som en främling och att inte förstå språket. Många svenskar levde också isolerat i utmarker vilket försvårade integrationen.

Familjen blev inte borta så länge redan 1894 är de tillbaka i Lima. Några år senare 1901 bosätter de sig slutligen i Hedemora. Då är Jenny 14 år. De tre barnen som var med när familjen utvandrade måste senare ha åkt tillbaka och bosatt sig i Amerika. Vad som hände med de två äldsta pojkarna har jag aldrig vetat förrän nu när mrs Martha H hör av sig. Jag har ofta funderat över unga Jennys öde. Hon gifte sig med Henning och de fick aldrig några barn. Jag har fått det berättat att hon insjuknade och dog av blindtarmsinflammation. Jag far runt på internet och letar i olika arkiv, för skoj skull. De flesta kostar pengar men jag kan söka i listor över passagerare som anlänt till Ellis Island, ankomsthamn. Och där finns hon och hennes man med på S/S Frederick VIII som lämnat Köpenhamn 16 september och anlänt till New York 27 september 1921. Hon har då ett amerikanskt pass och en adress i Illinois. De måste ha varit i Sverige och hälsat på. Antagligen blev det hennes sista resa till Sverige innan hon dör två år senare.

Jag är ju inte någon hängiven släktforskare men tänker att det kan vara kul att försöka förstå hur de hade det. Nu finns det inte längre någon äldre kvar att fråga om hur och var och varför. Jag har några årtal, person- och ortsnamn. Jag börjar lite planlöst titta i Riksarkivets digitala databaser. Här kan man finna uppgifter 70 år och äldre. I kyrkböckerna, rader med snirkliga bokstäver prydligt skrivna. Och där hittar jag släktingarnas namn, födelseår och uppgifter om var de bodde. På lantmäteriets hemsida kan jag sen hitta historiska kartor. En från storskiftet 1870. Jag försöker förstå de olika beteckningarna på husen och jämföra med dagens kartor. Var kan de ha bott?

Jag åker till Risätra, går runt i byn och kikar in på gårdarna. Många byggnader ser gamla ut. Jag försöker visualisera hur det kan ha sett ut när de bodde här. Det är förstås helt annorlunda nu. Men det är vackert här. Byn ligger längs med Västerdalälven. De flesta husen ligger ovanför stora vägen och ner mot älvkanten ligger åkrar. Det går att följa några småvägar som leder mellan husen. Det är en varm dag. Så ett vitt streck över den blå himlen. Flygappen i min telefonen visar att det är flight EK212 mellan Houston och Dubai. En stund senare passerar planet från Chicago till Stockholm. Tiden det tar att flyga den sträckan är ungefär nio timmar och det är hyfsat bekvämt. Martina, Erik och barnen måste först ha tagit sig med häst och vagn kanske även till fots närmare 20 mil till antingen Filipstad eller Falun för fortsatt resa med järnväg. Man kan anta att de for vidare till Göteborg för att därifrån ta båten. Det gick även Amerikabåtar från Gävle så det kan också ha varit ett alternativ. Det hela måste iallafall ha tagit flera veckor kanske månader. En i sammanhanget långväga arbetsvandring.

Nu har jag bilden från fotoateljén i Minnesota med mig. De är tillbaka. Familjen hade kanske lämnat ett eländigt liv som de inte vill bli påminda om. Makarna hade kanske ärvt en allt för liten jordlott utan utsikter till försörjning. Eller hade de hört av någon granne att i Amerika kunde man tjäna pengar. Vad var deras drömmar? Den starkaste drivkraften måste såklart ha varit att skapa ett bättre liv för sig själva och barnen. På något sätt hamnade de i köpstaden Hedemora långt från livet som jordbrukare och hemmansägare. Jag går vidare. Hur var Jennys relation till byn som hennes föräldrar kom ifrån och där hon själv var född. Kom hon ihåg hur det såg ut och längtade hon någon gång hit? I ett litet svart glasögonfodral ligger ett par pincené. Jennys glasögon. De är inköpta hos R.M POTTER & BROS i Chicago. De ligger tillsammans med ett fotografi och ett gulnat tidningsurklipp. Annonsen tillkännager att Jennie Lindström hastigt avled i Cicero Ill den 5 februari. Fodralet med innehållet har hennes syskon sparat och nu har jag det. Mina egna barn är precis som jag när jag var ung. Alltså inte särskilt intresserade av gamla släktingar och deras gamla saker. Men det här etuiet med glasögonen, fotot och annonsen är en länk bakåt. Som håller historien vid liv och som ger perspektiv på den samma. Jag viker av ner mot älven och går på en promenadväg över ängarna. Jag klämmer fast hennes glasögon på näsan. Det känns bra och tillsammans fortsätter vi gå längs vägen .

/// Två radioprogram som jag lyssnat på: Släktband – om tolvåriga Margareta som reste ensam till Amerika trots farorna  https://sverigesradio.se/avsnitt/638210 och Vetandets värld om skolans historieundervisning – På historielektionen är alla elever samma ”vi”. https://sverigesradio.se/avsnitt/1174771

Källor: Lima och Transtrand – ur två socknars historia, utgiven av Malungs kommun 1987 och Emigration från Dalarna, Dalarnas Hembygdsbok 1966. På nätet: sprakochfolkminnen.se, slakthistoria.se, libertyellisfoundation.org/, riksarkivet.se, lantmateriet,se. Foto nr 05 Four immigrants and their belongings, 1912 Oct. 30, Library of Congress Prints and Photographs Division  LC-USZC4-5584. Foto nr 06: Awaiting examination, Ellis Island, between ca. 1907 and 1921, Library of Congress Prints and Photographs Division  LC-B201-5202-13. Foto nr 14: Fotograf,okänd/ Sjöhistoriska museet, Fo195678

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s