Leif Kratz heter jag

001Leif_Maria

Vi satte oss ner med historikern Leif Kratz från Rättvik och bad honom berätta om sitt speciella intresse för kultur, kommunikation, informell ekonomi och hemslöjd.

Leif inledde med att berätta att han var ute på herrarbete på Lidingö i Stockholm och Nacka i sex år, och då pendlade från Hedemora men slutade resa för 20 år sen. Vi reagerade på det gamla uttrycket herrarbete.

Använder man fortfarande uttrycket herrarbete?

Ja, vi brukar skoja och säga det. Herrarbete handlar inte om herrar utan om löneinkomst. Det betyder lönearbete. Hemma runt Siljan fanns en annan informell ekonomi där man bytte grejer. Åkte man till Stockholm på 60- och 70-talet fick man ett lönekuvert. Det var sällan det byttes tjänster i Stockholm. Jag pendlade och deltog i masrallyt på den tiden.

Vad var masrallyt?

Min pappa var byggnadsarbetare i Stockholm. Han åkte ner på söndag kväll och kom hem på fredag. Familjen bodde kvar och karlarna åkte och jobbade. Det var jättemånga som åkte så det blev mycket trafik. Det var masrally. Min fru kommer från Västgärde, en by i Rättvik. På 70-talet var det tjugoåtta invånare där på sommaren och jag tror det var arton eller nitton som jobbade i Stockholm. Det blev knappt tio kvar i byn under veckorna. Min mormor och farmor – och min frus mormor – var på kyrkogårdarna i Stockholm och jobbade på tidigt 1900-tal. De finns med på kort. Det är som att det ligger i generna. Det är inte ovanligt för oss att vara borta och arbeta, att pendla. Det var inte bara karlarna utan det var lika många kvinnor som pendlade.

Det här med att inte flytta permanent till någon annan plats, kan man säga att det bottnar i att det fanns en så stark förankring hemma? Eller är det bara en romantiskt bild? Det är så att runt Siljan hade de en väldig ägosplittring. Man ägde lite mark och var då medlem i byn och det ville man fortsätta att vara ifall jobben tog slut. Det var en fast punkt i tillvaron. Vi var arton killar när vi startade i första klass. När vi var i arbetsför ålder var det tre till fyra stycken som var kvar hemma. Resten var ute på jobb.

Ni flyttade inte iväg för alltid?

Nej, ni träffades ju alltid på helgerna. En del förstår inte att jag har jobbat i Avesta och i Nacka i 30 år eftersom de alltid har sett mig hemma. Hemma har alltid varit hemma, även om vi har haft hus både i Stockholm och här uppe.

Men du var väl skriven i Rättvik när du jobbade i Stockholm?

Jo då, när jag pendlade. Men inte efter att familjen flyttat ner. När vi fick barn, den sommaren och vintern, räknade vi ut att vi åkte femtiotvå resor fram och tillbaka.

Men varför valde man inte att flytta menar du?

Det fanns ingen anledning. Det var osäkert.

Var det tryggheten?

Ja. Du hade familj och allt i byn. Det hade folk på andra platser i Sverige också men det ägdes inte på samma sätt som här. I Dalarna gjorde man inte de stora skiftena, för det fanns ingen anledning. Du ville vara med i jaktlaget och byföreningen. Om du hade en fastighet var du medlem och det gav en väldigt stark hemkänsla. Det är intressant det här med bygemenskapen, hur stark den var. Förr var man var beroende av att byta tjänster och dessutom att umgås. Det lever kvar än idag. Du har bystugan, vägföreningen och framförallt jakten. Det är allt detta som gör det, det runt omkring som är viktigt.

Man arbetsvandrade inte från hela Dalarna utan det var folket från Siljansbygden. Det kom från Leksand, Mora, Rättvik, och Orsa. I Falun hade man andra inkomster och det var inte heller vanligt att man gick från södra Dalarna. Det fanns ett ställe norr om Sala i Silvköparen, där alla stannade och ordnade med jobb, som en arbetsförmedling mellan lagbasarna. Där fick folk veta vilka jobb som var på gång och vilka som kunde jobba. Folk kom från olika byar och stannade till där för att se om det fanns jobb. Arbetarna var inte eftertraktade som enskilda personer utan för att de tillhörde en grupp. Någon hade haft kontakten före. Hade du varit på herrarbete och skött trädgården och visste med dig att du skulle sluta nästa år så rekommenderade du någon annan. Då blev det någon man kände. Dalkullor var betraktade som bra arbetskraft. Rejäla.

Alla hade speciella kunskapsområden. Leksingar var duktiga brobyggare. I Rättvik fanns målare och murare. Kvinnorna i Våmhus gjorde spånkorgar och hårarbeten. Kvinnorna som gjorde hårarbeten var väldigt unika. De hade egna kvarter i St. Petersburg och även i England. De tog med sig hår. De var väl de av alla som tog sig längst bort från hembygden. Ganska vidlyftigt tycker jag.

Man hade ofta jobb men jobben hade ett slut. Ingen hade fast anställning utan arbetade per bygge. Själv jobbade jag till exempel på en fast anställning hela tiden i Nacka. När jag kom hem fick jag alltid frågan ”hur länge har du jobb då?”. Jag svarade att jag trodde att jobbet räckte något år till. Jag kunde inte säga något annat för fast anställning fanns inte som begrepp. Det förstods inte. Det är intressant att man oftast gick de här sträckorna. Man fick räkna med sex sju dagar. På 1800-talet tog det en vecka från Rättvik till Stockholm. Senare kom järnvägen till Falun och man tog båten till Gävle. Men ofta gick man ner ändå. Hade man köpt saker med sig hem fick man ta båten och hämtas i Falun. Järnvägen kom väldigt tidigt till Rättvik också, redan 1896. Då blev det helt andra möjligheter att ta grejer med sig hem.

Min mormor var uppväxt i Boda, Gulleråsen. Där fanns folk som var trädgårdsarbetare på kyrkogårdarna i Stockholm och hon fick följa med ett arbetslag ner. De fick jobba på Norra kyrkogården. Det finns bra beskrivet hur de arbetade där och att de bodde i den så kallade Kullkasernen. Där bodde bara kullor. I och med att mormor blev förkulla måste någon ha sett att hon hade förmåga att organisera. Hon måste ju ha varit duktig på det eftersom hon senare i livet organiserade uppköp och tog beställningar. Projektledare kallas det idag. Mormor jobbade bra många år på kyrkogården men sedan började Stockholm stad fasa ut dalfolket. En viss procent av jobben skulle istället gå till de som bodde i Stockholm. I Nyckelviken på Haga och på herrgårdarna fanns det trädgårdsjobb kvar men på kyrkogårdarna var det slut. 1922 var sista gången det fick vara någon utifrån.

Bra folk

Berätta om Kullkasernen.

Den låg inne på Norra kyrkogårdens område och där bodde de som jobbade. De fick inte gå utanför. Det var som en sluten värld. Många jobbade också som trädgårdskullor på en herrgård i Nyckelviken. Alla hade sina dräkter Boda, Rättvik och Leksand så att folk kunde se var de kom ifrån.

Men varför hade de dräkten på sig?

Det var en identitet. Om de gick runt på stan i sina rättviksmössor så gick det att se var de kom ifrån. Det var som ett varumärke på bra folk. Deras förfäder hade inte gjort bort sig utan var kända som bra folk.

Fanns det mötesplatser i Stockholm för de som vandrade? Norrtull med tullhusen kanske?  

Man fick betala tull. Om man gick från Rättvik gick man inte genom Falun för då är fick man betala tull. Man gick vid sidan om. Det var tull på många ställen även när du lämnade Dalarna. Tull betalades kontant och det fanns även broavgifter. Man försökte gå så man skulle slippa för många tullar och avgifter. Det fanns också många färdstugor efter vägen för övernattning. På 1600-talet gavs det ut en lista på vilka färdstugor och gästgiverier som fanns. Det hade tidigare varit så att man våldgästat bönder efter vägen men det var inte något de gillade. Det var inte tillåtet längre. Färdstugor stod alltid öppna och man fick betala en slant på gästgiveriet.

Starka kvinnor

Gick man under hela året eller?

Arbetet i trädgårdarna var säsongsvis till sommaren. Om man jobbade på bryggeri var det annat.

Gick de som jobbade som mursmäckor också?

Jodå, men de följde med murarlagen ner. Men inte till vintern för då murade man inte. Arbetsvandringar är mest säsongsberoende. Senare fanns det de som jobbade på så kallad fast anställning på bryggerier och sånt som behövde folk året runt. Man ser på bilderna vilka kraftiga kvinnor det var. De var eftertraktade på bryggerierna som mursmäckor. Kvinnorna bar murbruket. På bryggerierna bar man femtioflaskorsbackar. Då behövde man vara stark. Ingen verkade arbetat som tjänstefolk. Det var mer grövre jobb som trädgårdsarbete och annat som var lite mer självständigt.

Vad gick man i för skor?

Grova skor eller en del gick barfota. Skor var eftertraktade så man var rädd om dem. Man var van att gå. Man gick överallt, inte som i dag att man tar bilen. När man rörde sig i Sverige var man tvungen att ha ett pass med sig så att det gick att bevisa  att man var rekorderlig. Prästen skrev ut pass annars kunde man åka dit för lösdriveri.

Informell ekonomi

Leif, hur var det med hemslöjden? Såldes hemslöjd från Siljansbygden i Stockholm?

Hemslöjd har funnits i alla tider och det är något man gör i hemmet. Vävning var ett sätt att försörja sig. De som gick till Stockholm hade med sig vävnader. I böcker finns en kvinna upptagen som var hemslöjdsförsäljerska runt 1915. Det är säreget att en kvinna stod med i böckerna. Hon måste ha varit lite speciell. Troligtvis gjorde hon mycket reklam för hemslöjden. När Gustav Vvar på Eriksgata i Rättvik och besökte Boda kyrka kom den här kvinnan och pratade med kungen. Hon var bekant med honom för hon hade varit och sålt grejer till honom i Stockholm. Hon sa ”nu har ju jag varit hem till dig och sett hur du bor så nu kan väl du komma hem till mig och se hur jag bor”. Så kungen vek av från sin kortege och åkte hem till henne och tittade på vävnader. Detta fick min mormor att börja väva mera. Hon hade kontakter i Stockholm från tiden då hon jobbade där. Hon åkte ner med vävar, sålde och tog upp beställningar.

Mormor började 1920 med att ta upp beställningar som hon tog hem och vävde. Jag skulle tro att hon hade fyra fem väverskor. Hur gjorde man? Vem gjorde vad? Vem tog hem garnet? Vem lämnade garn? Fick hon betalt? Lämnade hon ut färdiga gardiner? Hur bytte man? Det är den här informella ekonomin. Det finns ingen bokföring på det. Vi vet bara att en resa ner till Stockholm för henne på 20-talet inbringade mellan åtta hundra och tusen kronor. Det kanske är tio, tjugo tusen kronor i dagens värde. Man kan jämföra årsinkomster med vad morfar tjänade som murare. Jag vet andra familjer som inte hade kunnat bygga hus om inte kvinnan hade sålt vävnader. Kvinnorna bidrog i allra högsta grad till försörjningen. Mormor gick till kunder på Lidingö och i Äppelviken. Hon har antecknat att doktorinnan den och den på Birger Jarlsgatan hade köpt. De gick bra att sälja. Men hon for även till Sundsvall och de välbärgade sågverkspatronerna. Det var gardiner, stora dukar och handdukar som gick mest. När hon fick barn fick maken ge sig ut och ta upp beställningar. Mormor fortsatte väva och vara hemma med barnet.

Mellan 1916 och 1938 har min mormor tagit upp deklaration två gånger på tjugo år, fyrtio och sextio kronor. Det var det enda hon hade tjänat medan morfar hade tjänat i snitt tre hundra per år. Hon behövde inte deklarera det vävda. Du kan aldrig hitta de här informella kanalerna. Det är intressant det här med ekonomin och hur man fick ihop det. Hon var tvungen att ligga ute med pengar, köpa garn, se till att någon vävde, leverera och sedan få in pengar. Hela den kedjan var informell. Det som också är intressant genom historien är att det är mannens inkomster som redovisas. Att kvinnan höll ihop hushållet med sina inkomster finns det ingen information om. Det är mannen som tillskrivs försörjningsansvar. För det ser man i papperen att mormor bara tjänade trettio kronor. Medan vi vet att kvinnorna varit mycket mer delaktiga. Det är den informella delen som inte syns på grund av att hemslöjden aldrig var beskattad. Hemslöjden var viktig för överlevnaden i stort. I Våmhus gjorde kvinnorna näverkorgar och åkte runt och sålde. På andra håll i Dalarna täljdes Dalahästar.

Men var det ett val att hemslöjd inte beskattades?

Det var aldrig på tal. Min förklaring är att mannen stod som hemmansägare och kvinnan var på många sätt underordnad mannen. Kvinnor höll på med den mjuka slöjden. Jag tror inte det fanns något intresse från den manliga sidan att värdera kvinnoarbete. Hur ska det beskattas? Hemslöjd var aldrig beskattat. Det är först när det börjar säljas genom butiker.

Var det mer formellt när folk arbetsvandrade och sålde i Stockholm? För då fick man väl pengar?

Nej, det fortsatte att vara informellt. Man bytte till sig saker. Det finns inte någon skarp gräns för det informella och formella. Visst fick de en del i kontanter, säg en tredjedel och två tredjedelar i saker man behövde. Det står berättat att man fick sill i tunnor med sig hem. Därför blev båttrafiken till Gävle och järnvägen till Falun så viktig för att man kunde frakta mycket med sig hem. Det berättas om folk från Mora, som skulle med sina båtar från Rättvik över Siljan, att karlarna var sturska och åkte i dåligt väder och högt vatten och förliste med alla sina saker. Kvinnorna tog skydd i en vik och väntade ut ovädret och på så sätt klarade de sig hem. Men det blev en katastrof för männen när ett års arbete bara försvann. I den här informella kulturen och i det här samhället hade kvinnorna ”rösträtt” innan de hade rösträtt, förstår ni.

Hur var det med att ärva gården, för kvinnorna ärvde väl också?

Det var bara i Dalarna, i Siljansbygden, som sonen och dottern ärvde lika mycket. Det är häftigt att det var så. När du som kvinna gifte dig så tog du med dig ditt hus och satte ihop det med din makes hus. Det blev en parstuga med ingång på mitten. Titta på alla parstugor som finns i Dalarna. De är alltid två som är delade på mitten. De är sällan i hopbyggda. Ett ord som ni kanske inte har hört om är särknamn. När mannen flyttade till kvinnans hem då fick han ett så kallat särknamn. Han tappar sitt namn och fick ta kvinnans gårdsnamn. Så namnet på gården var viktigt. Gårdsnamnet var viktigare än både mannen och kvinnan. Det här behöver det forskas mer om. Det är viktig kvinnohistoria.

Dalkarsvandringen i nutid

Berätta om Dalkarlsvandringen i nutid

Vi startar i Mora och går till Stockholm. Det blir tolv etapper på mellan två och en halv och tre och en halv mil att gå. Tre och en halv mil är tufft att gå för dagens människor. Speciellt för karlar. Kvinnorna ger sig inte in i såna här saker utan att vara vältränade. Att gå så långt är mentalt påfrestande. Under en vandring är det mycket saker som kommer fram. Man blir förändrad. Är man inte riktigt förberedd och har bra skor och utrustning blir det bekymmer. Man förstår att de var duktiga de som gick förr. De var vana att gå. Ja, det fanns ju inget annat sätt att ta sig fram. I början av vandringen på Dalkarlsvägen kommer väldigt många frågor: ”hur långt är det kvar?”, ”när kommer vi fram?”, ”vad är klockan?”. Men efter ett par, tre dagar frågas det inte längre då går man bara och mår bra. Då har själen kommit ikapp. På det viset bir det en fin upplevelse.

Det är en rolig gruppdynamik när man går. Två går dit och tre går bak och så byts det plötsligt och samtalet flyter runt i olika grupper. Ja, till skillnad från när man sitter vid ett bord då är man fast vid det. Det blir olika roller när man går. Ibland vill du gå själv och ibland vill du prata med någon. Man möter så många olika människor. Jag kom och gick i Kallhäll. Jag har alltid hatt och långrocken på så att alla kan se att det är en Rättvikare som kommer. Jag passerade ett torp och där stod två tanter vid grinden som började prata med mig: ”Hej, var kommer du ifrån då?”, ”Jag har gått från Rättvik i Dalarna”, ”Jaha, har du det? Har du pass med dig då?”. Jag blev förvånad att hon visste om det där med passen från förr i tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s